Jag har sedan länge tagit till mig den analys som förre S-riksdagsledamoten och kolumnisten Widar Andersson länge framfört: Att Sverige mår bäst av att styras av stora partier som har helhetsperspektiv på samhället och inte av små partier som stenhårt driver en smal nisch i politiken.
I krönika i Norrköpings Tidningar utvecklar Widar Andersson sin analys: Tre stora partier formar ett nytt politiskt mittfält.
Han börjar med att konstatera att de två stora Tidö-partierna, SD och M, tillsammans har omkring 40 procent av väljarna. Och detta stöd är förvånansvärt stabilt, trots det krävande regeringsansvaret med dess kompromisser och tröghet. I opposition finns S som har 35 procent bakom sig.
Han menar att de – numera – har liknande syn på vad samhället kräver:
“Den alltför misskötta invandringens alla problem, den verklighetsfrämmande social- och kriminalpolitikens märkligheter och det militära och civila försvarets otillräckligheter håller nu ganska samfällt på att åtgärdas. Det kommer att ta tid och det kommer inte att bli lätt. Men de tre stora partierna samlar runt 75 procent av väljarna i sina led. Folkviljans genomslag stärker demokratin. Den nya breda mitten utgörs av S, SD och M. Nästa regeringsbildning kommer inte att dikteras av konstigheter från småpartierna. Det är bra för alla.”
Framgång för M att kroka arm med SD
Andersson menar att samarbetet med SD inte försvårar för M utan snarare räddar M från det kris- och katastrofläge som traditionella högerpartier i Europa befinner sig i (Norge, Frankrike, USA, Storbritannien).
Istället för att slås sönder har, skriver han, “Moderaterna redan framgångsrikt krokat arm med den nya högern SD. Står man ut med att vara det lite mindre partiet under de närmaste åren så kan man kanske snart glädjas åt att leda en politisk borgerlighet och höger som är mer folklig än på mycket länge.”
Var hittar S sin nya roll?
Här måste S hitta en väg tillbaka till förnuftig politik för att inte mer strukturellt trängas undan från sin roll att partiet som anses vara det “politiskt normala” i Sverige.
Andersson litar på partiets instinkt att hitta rätt i nya tider: “Det som talar för S är den nedärvda partiinsikten om behovet av att ligga nära folkviljan (alldeles oavsett om den är liberal eller konservativ) i samtidens stora problem och uppdrag. Det är när S då och då halkat snett vad gäller det sunt folkliga som det gått illa i valen.”
Problemet är också att när det är tre stora, behöver två av dem samarbeta för stabil majoritet.
Det är där M har fått ett stort försprång.
Men M har andra problem…
Blir M sin egen största fiende?
Instämmer i huvudsak i Anderssons analys. Socialdemokraterna har det mest besvärligt av de tre stora. Man tvingas luta sig mot små extrema partier, som dessutom är extrema i rakt motsatta riktningar. (V och MP åt regleringsvänster, C åt marknadshöger.)
Men Widar Andersson påpekar att samarbetet inom Tidö fungerar väl, vilket ju är korrekt i den meningen att Moderaterna i sak antagit Sverigedemokraternas sedan årtionden etablerade positioner i allt från elproduktion och försvar till migration.
Under denna mandatperiod plockar man de lågt hängande frukterna. Strängare straff, skärpt migration, satsningar på militärt och civilt försvar (det som för inte så länge sedan sågs som ett “särintresse” av M-ledaren Reinfeldt).
Nästa mandatperiod måste mer hända. Då krävs strukturförändringar i grunden. Som att medborgarskap återkallas systematiskt om de beviljats på falska grunder eller om grov brottslighet utförts. Ett skäl för att liberaler och vänster vill ändra grundlagen så att 67 procent av riksdagen krävs i andra voteringen är ju till för att stoppa den typen av ändringar i konservativ riktning.
Här vacklar M. Men man gör också vågade framsteg.
Migrationsminister Johan Forssell gjorde utmärkta uttalanden i en intervju nyligen där han markerade att migrationen ska ned på minimal nivå. Alla som tittat på dessa frågor vet att här är hämskon inte V, MP, C eller medierna, utan internationella regelverk.
Europakonventionen om mänskliga rättigheter lägger hinder för att utvisa brottslingar, både för påstådd “anknytning” till Sverige och pga att man kan få problem i hemlandet (tvång att göra värnplikt har svensk domstol ansett vara skäl att inte utvisa).
– Men personer som begår allvarliga vålds- eller sexualbrott i Sverige, de ska utvisas om de inte är svenska medborgare, oavsett anknytning.
Johan Forssell vill ändra konventionen på europeisk nivå, vilket alla vet är omöjligt. Men han säger samtidigt att M inte vänta på sådana förändringar. Regeringen kommer att genomföra sin politik kring brottsutvisningar även i strid mot praxis.
– Jag ser att det finns en risk att vi kommer bli fällda. Den är nog ganska stor, men jag kan inte veta. Men begår man brott så ska man utvisas, jag tänker inte backa från den svenska lagen. Om vi kommer få kritik från Europarådet, då får vi ta den kritiken, säger han.
Detta är helt i linje med Sverigedemokraternas tuffare hållning. Frågan är om Forssell har hela M bakom sig. I många frågor verkar delar av partiet (Reinfelds-falang) vara av en annan mening. Hur partiet löser denna motsättning, så att man fullt ut kan fullfölja en ny politik blir avgörande.