Efter att ha anklagats för ”en toxisk ledarstil” tvingades Märta Stenevi bort som Miljöpartiets språkrör. Nu har hon skrivit en giftig uppgörelse om hur illa hon blev behandlad av partiet. Vems är felet när ledare inte lyckas leda?
Vi har alldeles för lite diskussion i Sverige om vad ledarskap är och vad som krävs för att ledarskap ska fungera. Istället talas svamligt om “samordning”, “samverkan” och “platta organisationer”. Ord som alla betyder: “ingen jävel ska tillåtas peka med hela handen”.
Den svenska kulturen är präglad av jämlikhet. I grunden är det något positivt som ger möjlighet för fler att agera och ta ansvar. Men samtidigt blir det än viktigare att klargöra vem som är ansvarig. Makt och ansvar måste alltid hänga ihop. Stor makt ger stort ansvar. Om man delar på makten måste gränserna mellan vem som har ansvar för vad vara glasklar.
Jag kommer alltid att tänka på Ingvar Kamprad i detta sammanhang. Under ett sommarprat i radio får många år sedan sa han att han inte begrep snacket om grupparbete och att man skulle lösa uppgifter tillsammans. Så jobbade inte han. Kamprad gav ansvar till en person och förväntade sig återrapport från denne person som han gjorde ansvarig. Samtidigt sa han att han inte hade något emot att denne person involverade många i att utföra arbetet, men för honom var det bara en person som var ansvarig.
Det låt så enkelt och självklar på lågmäld småländska. Men är något som de flesta svenska organisationer, vare sig de är föreningar eller myndigheter klarar av.
Både dålig organisation och ledare
Märta Stenevi är, vad jag kan förstå, både offer och förövare i sitt misslyckande i Miljöpartiet. Själv säger hon att hon inte fick några signaler om att något var fel, utan det fick hon reda på genom mediaskvaller. I boken ”Andas. Överlev” (Forum 2025)
I SvD summerar Peter Wennblad om Miljöpartiets organisationen: “Alla bestämmer. Ingen bestämmer. Förutom de två språkrören finns en partistyrelseordförande, en partisekreterare, två gruppledare, en kanslichef med arbetsgivaransvar som rapporterar till styrelseordföranden och två linjechefer som rapporterar till kanslichefen. Alla har mycket inflytande, men högst oklar inbördes ordning.”
I detta skatbo till partiorganisation sattes så Märta Stenevi som språkrör och hennes agerande var också bristfälligt. I Kristianstadsbladet skriver Malin Lernfelt: Det verkar “inte finnas, inte ens så här i backspegeln, någon självrannsakan eller tankar om vad det var som gjorde att flera personer i hennes nära omgivning uppenbarligen mådde rejält dåligt av hennes agerande”. En medarbetare sa under krisen (SvD 17/11 2023) att ”Hon detaljstyr saker och blir sedan kränkt om hon inte får sin vilja igenom”. Ett stort antal vittnesmål från partikansliet berättar om hårda, kritiska meddelanden till medarbetare, passiv aggressivitet och oväntade utskällningar.
Ledarskap måste återupprättas
Miljöpartiet är ett exempel på hur illa ledarskap utövas i Sverige. Ingen får ta ansvar. Ingen vill ta ansvar. Alla skyller på alla andra. Så kan vi inte ha det.
Ledarskapet behöver öppet diskuteras. Hur fördelar vi makten mellan chefer och medarbetare? Hur utkrävs ansvar? Vad kan delegeras? Och hur återrapporterar den som fått delegation till chefen? Många konflikter försvinner bara genom att klargöra gränser och tågordning. I en rörig organisation uppstår mängder med missförstånd som skapar irritation och kan leda till konflikt.
Dessa problem är mindre förekommande i företag. Orsaken är att den svenska aktiebolagslagen ger just tydliga ramar. Aktieägarna väljer styrelse. Styrelsen utser VD, och följer upp hur väl VD uppfyller företagets mål. VD är ansvarig för den dagliga driften. Tydligt. Klart. Är styrelsen missnöjd med VD kan man sparka denne. Är aktieägarna missnöjd med styrelsen, byter man ut den.
Här har politik, myndigheter och föreningsliv faktiskt en hel del att lära.