Idag höll oppositionsledaren i riksdagen, tillika S-ledaren Magdalena Andersson ett 40 minuter långt tal på partiets kongress i Göteborg. Vad kan man säga om det?
Ja, det var mindre påhopp på motståndarna än vanligt.
Men istället mer floskler.
Flosklerna haglade
Floskler är ju nästan lika jobbiga att lyssna på som spelat upprörda och vinklade attacker på andra partier.
Eller vad sägs om följande budskap som gav starka applåder: “Sverige behöver en ny riktning. Jag söker mandat för att leda en regering som driver en annan ekonomisk politik. En rättvis och rationell ekonomisk politik. En politik för högre tillväxt, lägre arbetslöshet, tryggt finansierad välfärd. Låt oss ta steget in i 2030-talet i ett Sverige som är starkare, rikare och rättvisare.”
I sak talade hon om att ta bort karensdagen i sjukförsäkringen, men inte så mycket mer. Det kan säkert vara viktigt för en del, men någon politik för att nå de ambitioner hon uttrycker räcker det ju inte.
Hon talade om “marknadsmisslyckanden” i välfärden. En del vill få det till att detta är vänsterpolitik. Men att “kriminella driver vårdcentraler för våra skattepengar”, som Andersson påpekar, är knappast en partiskiljande fråga.
Därför bedömer jag att 90 procent av talet var floskler som ingen kan ha något emot.
Retorik utan mening
Mest intressant var att talet präglades av något som kan kallas svensk nationalism. Eller vad sägs om budskapet: “Jag vill att den svenska flaggan ska hissas på varje torg och att det ska betyda något.” Med tanke på osäkerheten i världen, som ställer helt nya krav på medborgare och samhälle sa hon: “Vi ska ge allt för vårt land!” Detta är ord vi inte hört från vänsterhåll sedan Per Albins dagar. Frågan är vad det betyder i praktiken. Min krassa bedömning: Ingenting.
Det är retorik som ska “triangulera” Sverigedemokraterna, alltså ligga nära motståndarna där de är starka. Försöka få väljarna att tycka att skillnaden är inte så stor. Men i sak har vi inte sett någonting som bevisar att Andersson menar allvar. Den som besöker partiets hemsida möter en helsida där man uppmanas skänka pengar till Gaza. Inte mycket till solidaritet med svenskt samhällsbygge där inte.
Och när Andersson om invandring och kriminalitet säger: “Vi ska ha en stram migrationspolitik i Sverige. Vi ska ha en kravbaserad integrationspolitik”, vill jag ödmjukt påpeka att redan Stefan Löfven sa att “ett nej är ett nej” om uppehållstillstånd, men i praktiken var det öppna gränser. Alla gamla partier ljög väljarna upp i ansiktet. Man talade om stramhet, men drev motsatt politik i handling. Fram till i år har andelen uppehållstillstånd fortsatt att vara på historiska rekordnivåer.
Går S till vänster?
Inför kongressen har det varit mycket tal om att Socialdemokraterna gör en vänstersväng. Man har i olika arbetsgrupper talat om att politiken ska “ta tillbaka makten” från marknaden. Men marknadsmisslyckanden är idag ingen vänsterfråga. Sverigedemokraterna har på flera områden pekat på brister. Och på väg- och järnvägsområdet (något Andersson kort nämnde i sitt tal) har SD tagit initiativ till att återförstatliga delar av väg- och järnvägsunderhållet för att få ordning på tågkaos och dåliga vintervägar.
Investeringar i samhällsviktig infrastruktur behöver ske. Det betyder att satsa skattemedel. Kärnkraft ska byggas. Den behöver garantier från staten för att komma igång. Jag anser inte detta handlar om vänstervärderingar.
Vad som däremot kan vara en vänstersväng är om S inte orkar stå för det man kallar “stram” invandring. Här har man i 30-40 år svikit sina väljare genom att vara betydligt mer liberal och öppen för enormt stor invandring i praktiken än vad man sagt sig vara. I handling har man inte orkat säga “nej!” av rädsla att stämplas som rasister. Jag ser inga tecken på att man återfått kurage och karaktär nog att stå emot rasistanklagelser från vänsteraktivister.
Inte ens de borgerliga har kuraget att stå upp för det svenska när aktivister kastar anklagelser om rasism. Som här senast när man hukade sig och inte vågade skriva på danska regeringens brev om att ompröva internationella konventioner om asylrätten. Man skiter på sig inför risken att en aktivist säger “rasist”.
Så fort Sverigedemokraterna inte kan ligga på, faller alla gamla partiet tillbaka i sina gamla invanda positioner om globalism och öppna gränser som det enda goda. Det är en mentalitet man inte förmått släppa, hur mycket man än bedyrar att man tar svenska folkets intresse på allvar. I handling säljer man ut allt på mångkulturalismens altare, så fort man får en chans.
*