Sverige och Europa brydde sig förvånansvärt lite om de växande spänningar som briserade när Ryssland gjorde fullskalig militär attack mot Ukraina. Det konstaterar förre EU-ministern Hans Dahlgren (S) när han summerat sina yrkeserfarenheter på över 650 sidor i boken “I fem statsministrars tjänst”.
Politiska memoarer är vanskliga. Avsändaren, den avgångne toppolitikern vill framställa sig i så god dager som möjligt. Går det lita på uppgifterna som källor i historiska utvärderingar? Det har länge varit en stående kritik mot dylika böcker. På senare år har dock den vanligaste kritiken varit att memoarerna är fruktansvärt tråkiga, fyllda med klyschor och meningslösheter utan historiskt intresse överhuvudtaget.
Så hur klarar sig Hans Dahlgren? Jo, jag blir besviken över att han ägnar så lite utrymme åt Europapolitiken, som han ju trots allt var minister för. Han fokuserar istället på det som titeln antyder: Dahlgren har jobbat nära svenska S-statsministrar sedan 1976. Han blir därmed mer ögonvittne till olika händelser, som det är intressant att bli påmind om. Men där Dahlgren inte tillför några nya uppgifter. Han är också berömmande till sina chefer, snarare än analytisk.
Aningslöshet om Ryssland
Med ett undantag. Dahlgren analyserar ointresset kring Putins allt brutalare utspel som ledde till invasionen i Ukraina.
Under Socialdemokratiska kongressen hösten 2021 mullrade det kraftigt från Moskva. Dahlgren skriver: “Men jag lade märke till att ingen av dem [avgående partiordförande Stefan Löfven eller tillträdande Magdalena Andersson] ägnade de internationella frågorna något större utrymme.” (s483)
Inte heller internationella ledare, som tyske förbundskanslern Olaf Scholz eller norske statsministern Jonas Gahr Store lyfte hotet om storskaligt krig i vår omedelbara närhet. “Jag tänkte inte på det då, men när jag i efterhand läste deras tal till S-kongressen slogs jag av att det inte heller i deras hälsningar fanns någon anspelning på den säkerhetspolitiska kris som var under uppsegling.”
Den socialdemokratiske ministern Peter Hultqvists uttalande om att Sverige “definitivt aldrig så länge jag är försvarsminister” kommer starta process för att bli medlem av Nato får följande diplomatiska betyg av Dahlgren: “ett yttrande som han senare kanske kände att det inte behövt vara så kategoriskt”. Haha.
Inte heller på EU-toppmötet 16 december 2021 brydde man sig om krigshotet. “I det åtta sidor långa uttalandet från mötet gick det att hitta en kort text om Ukraina först mot slutet, i två stycken på näst sista sidan”, skriver Dahlgren. Där “uppmanades” Ryssland att “minska spänningarna” och man varnade för att EU kan svara “inbegripet restriktiva åtgärder”. Svagt. Tunt. Särskilt i ljuset av hur man agerat efter ockupation i Georgien 2008 och Krim 2014.
Dahlgren skriver: “I efterhand har jag ofta tänkt på att det var just då, den 17 december 2021, med de krav som ryssarna den dagen framförde i breven från Lavrov, som omprövningen av Sveriges säkerhetspolitik tog sin början.” Han syftar på brevet som skickades dagen efter EU-toppmötet till flera regeringar om att deras nationer tillhörde rysk intressesfär – bland dem Sverige och Finland.
Bara reagera, aldrig agera
Hans formulering “i efterhand” visar att inte heller han tänkte i dessa banor när det skedde, trots att han var minister i statsministerns statsrådsberedning. Här kan jag alltså framföra samma kritik jag hade mot Carl Bildt efter att ha läst hans memoarbok “Mina krig : politik och diplomati i fredens tjänst” (Bonniers, 2022). När Bildt berättar om sina år som utrikesminister slogs jag av att han bara reagerade på vad andra gjorde, aldrig hade taktik eller strateg för att agera och föregripa att kriser eller oroligheter skulle inträffa.
Det tycks vara största bristen med samtidens europeiskt politiskt ledarskap. Det är passivt, principlöst och fegt. Och att vara passiv i internationella sammanhang sänder lika många signaler som att vara aktiv. Jag tror att det lösa och obeslutsamma snacket om vad väst ville med östutvidgningen kan ha triggat Ryssland. Det ursäktar naturligtvis inte invasionen i Ukraina, inte på något vis. Men att det historiska hotet mot Sverige kom från Moskva dagen efter ett slappt EU-toppmöte kanske inte var en slump. Ryssland kan ha tolkat obeslutsamheten som svaghet och att rysk seger vid anfall därför var möjlig.
Jag skulle ju hellre se en internationell politik från väst som följer Theodor Roosevelts råd: “Tala mjukt, men bär en stor påk”. Men några sådana resonemang förs inte i memoarboken.
Memoarer utan historisk tyngd
Hans Dahlgren har ett flytande språk och boken är lätt att läsa. Kanske har denna ambition gjort det omöjligt att ta upp arbetet med Europeiska unionen, även för en Europaminister. Allt som har med EU att röra är tillkrånglat (eftersom det utgörs av extremt omfattande juridiska textmassor), höjt i dunkel (på grund av korridorsmygel) och därmed omöjligt att beskriva på ett lättillgängligt vis.
Som Europaparlamentariker hade jag dock gärna sett en sådan utläggning. Då hade Dahlgren säkert också kunnat ge uppgifter som blivit historiska källor för framtida forskning. Nu blir memoarerna mest trevliga (och till del mindre trevliga) minnesbilder från en lång karriär.