Redan när Tidöavtalet tecknades påpekade jag att det finns en inneboende skevhet i det. M-KD-L fick omedelbar utdelning genom alla ministerposter, medan SD skulle få paradigmskifte i kriminal- och migrationspolitik som dock genomförs till stor del i slutet på mandatperioden, fyra år senare.
En hel del har gjorts sedan regeringsskiftet. Att man redan 2023 höjde minimistraffet för grovt vapenbrott till fyra års fängelse har varit en viktig åtgärd som visar vilken politik den nya riksdagsmajoriteten arbetar för. De sänkta bränslepriserna, som en del i en mer verklighetsnära klimatpolitik, är ett infriat vallöfte.
Men väldigt mycket av paradigmskiftet återstår att genomföra. Och då blir det laddat när migrationsminister Johan Forssell (M) talar positivt om “mångkultur”, det som tidigare regeringar bekänt sig till.
Tre reaktioner
1) Jimmie Åkesson och Johan Forssell har helt olika ingångar till begreppet “mångkultur”. Det är en motsättning som behöver redas ut, både gentemot väljarna och mellan de fyra partierna i majoritet.
2) Någon sådan diskussion har uppenbarligen inte ägt rum, vilket framgår av ordväxling i riksdagen en månad senare mellan Johan Forssell och näringsutskottets ordförande Tobias Andersson (SD).
3) Frågan om samarbetsklimatet blir då aktuellt. I Malmö menar oppositionsråd Magnus Olsson (SD) att det finns en annan samarbetspartner “i framtiden”.
Detta är ett utslag av att det finns tre “block” i svensk politik. Och varje block kan samverka åt två håll.
Tiden fram till valet 2026 kommer att bli avgörande för hur samarbete ska kunna uppnås för riksdagsmajoritet och regeringsbildning efter valet.
*
Bilder: Faksimil Omni.se