EU-valåret 2024 blev dramatiskt, iallafall för mig. I februari stod det klart att partiet nominerat mig till en valbar tredjeplats på valsedeln. Efter en intensiv valrörelse blev jag så invald i Europaparlamentet. En stor ära, men uppdraget möter faktiskt än mer motvind än jag trodde.
Övergången från att vara redaktör och ansvarig utgivare för magasin och nyhetskanal till att vara politiker i en gigantisk organisation som EU är naturligtvis stor. Det var jag medveten om.
Den vanligaste frågan jag får är: Vad är den största skillnaden mot ditt tidigare jobb? Med tanke på att jag både förut och nu sysslar med politik och opinionsbildning borde kanske skillnaderna inte vara så stora… (Artikeln fortsätter nedanför bilderna)
Vi i Sverigedemokraternas EU-delegationen önskar alla ett Gott Nytt År !
Jo, skillnaderna är stora. Som redaktör bestämde ju jag vad som var viktigt och vad som skulle stå i fokus. Nu som politiker är det ju partiet och EU-maskineriet som bestämmer åt mig vad som är viktigt. Jag har inte makten över dagordningen. Det är en stor förlust. Men å andra sidan får jag ju företräda hundratusentals svenska väljare och i maktens boning föra fram deras ståndpunkter. Det är ett viktigt uppdrag.
Ensam röst mot mångmiljardrullningarna
En annan vanlig fråga jag får lyder: är uppdraget som Europaparlamentariker så som du förväntat dig? Nej, inte riktigt.
Det som förvånar mig mest är hur lättvindigt EU kastar miljarder efter olika samhällsproblem utan att ha en aning om vilka insatser det är man finansierar. Och vet än mindre om pengarna används effektivt.
De flesta EU-politiker identifierar ett problem och föreslår sedan att ett antal miljarder ska avdelas för detta problem.
Så förbannat obegåvat!
Under hösten har översvämningar varit ett återkommande tema bland parlamentarikerna. Det har regnat mycket i delar av södra och östra Europa. Jordskred och även dödsfall har inträffat. EU:s svar: utbetalning av mångmiljardbelopp.
Men!
Jordskred och dödsfall till följd av dramatiskt väder är inget nytt.
I Sverige har vi också dramatiskt väder. Det snöar och kan bli 40 minusgrader på vintern. Men fryser svenskar ihjäl då? Nej. Vi har förberett oss på dramatiskt väder. Vi har isolerat bostäder, vi har dubbdäck och snökedjor på lastbilar. Allt medan sydländska lastbilar kör med slitna sommardäck.
I en röstförklaring – vi var sju ledamöter av 720 som röstade mot miljardrullningen på grund av översvämningar – framförd i kammaren hänvisade jag också till Nederländerna. Hur översvämmat skulle inte deras land varit om de inte – i förväg – investerat stort i skyddsvallar, barriärer, dammar och slussar? Pengar som den nationella politiken investerat för att skydda landets medborgare.
Varför gör inte länder i syd och öst samma sak? De låter väderfenomen slå rakt mot oskyddade människor, för att sedan begära pengar från EU. På det viset slipper de använda sin egen statsbudget till att ordna infrastrukturen. Det får nettobidragsländer som Sverige göra.
Droppen som urholkar stenen
Så som läget ligger skulle man ju kunna uppfatta uppdraget att företräda sparsamma svenskar som meningslöst. Miljarderna rullar, vad vi Europaparlamentariker från Sverigedemokraterna än säger. Det är lätt att se logiken bakom “Swexit” – ett svenskt utträde ur EU.
Men jag är faktiskt övertygad om att opinionen kommer att kantra under denna femåriga mandatperiod. Det som hände i Sverige kan hända i EU. Sverigedemokraterna var hånade och utstötta därför att man var först med att säga sanningarna om migration, för att när väljarna såg att partiet hade rätt, bli näst största parti i landet.
Vi vet att vi har rätt. Vi har fått rätt på alla punkter i svensk politik. Nu ska vi se till att allt fler i Europa förstår att vi har rätt också om EU.
EU ska tillbaka till det samarbetet var 1994, vid tidpunkten för svenska folkomröstningen. Då handlade det om frihandelszonen, om välståndsbyggande strukturer. Inte om att EU-kommissionen lägger sig i hur villaägare hanterar pinnar och kvistar på tomten. Det är oacceptabel maktfullkomlighet när EU dikterar villkoren för hur utryckningspersonal lägger sina scheman.
Jag vill se frihandelszonen som grundplattan för Europasamarbetet. Dess regler ska vara tvingande för medlemsstaterna. Men alla andra projekt ska vara frivilliga för medlemsländer att vara med i, eller gå ur. Jag gissar att nettobidragsgivare som Sverige kommer att se fördelar med att lämna en rad ineffektiva projekt. De som blir kvar är de nettobidragstagare som vill att andra länder ska finansiera deras offentliga verksamhet. Hur de ser på EU-projekt om de inte längre kan mjölka dem på pengar återstår att se.
De enorma regleringar som EU under förra mandatperioden införde kommer att möta allt större motstånd ute i samhället när de ska börja tillämpas. Jag räknar med att tysk industri kommer att pressa de tyska ledamöterna i EU-parlamentet till att byta sida, från den rödgröna “gröna given” till den konservativa minimalistiska linjen. Och Tyskland är stort i EU, till skillnad från Sverige. Kantrar Tyskland, kantrar borgerliga EPP över till vår konservativa (ECR) sida.
Då kan vi börja avreglera EU. Jag ser fram emot detta som inget annat!