I mitt utskott ställde jag en rak fråga till EU-kommissionens generalsekreterare om pengar som betalats ut av Ursula von der Leyen till en “särskild rådgivare”.
Det handlar om en utbetalning av 1,5 miljoner kr till en tysk historiker för att ge underlag i jordbrukspolitiken då många bönder protesterade mot nya miljöregler. Arvodet var långt över de riktlinjer som finns och ingen prövning gjordes om denne person var mest lämplige uppdragstagare.
Kommissionens försvar av detta tveksamma förfarande var att alla uppgifter är offentliga. Men vad spelar det för roll om kunskapen om hur det går till inte når ut till medborgarna? I rymden, och i Bryssel, kan ingen höra dig skrika. Frågan är när svenska medier som TV4 och SVT ska börja granska och rapportera om hur smuts som sopas under mattan i Bryssel?
För generalsekreterare Ilze Juhansone spelar det ingen roll om personen deklarerat avsaknad av intressekonflikt när han får över 10 000 i timmen för att producera en rapport om ett ämne han inte vet något om.
Om byråkratin behöver hjälp utifrån ska det vara meritbaserat, inte för att man har rätt politiska kontakter.
Bryssels sjuka budgetkultur är så långt från våra svenska normer: Effektivitet, öppenhet, folklig förankring.
Något måste göras för att rensa upp i Brysselträsket.
Se video med min fråga och svaret i X. Eller i Youtube.
*
Här är min fråga och svaret i skrift:
“Jag har en konkret fråga till generalsekreteraren.
Varje kommissionär kan utse särskilda rådgivare. Det är inte ovanligt att dessa rådgivare arbetar utan att få betalt. Exempelvis skrev Mario Draghi sin rapport om konkurrenskraft utan arvode.
Men eftersom det finns ett undantag från EU-kommissionens löneriktlinjer kan särskilda rådgivare också erhålla högre ersättning än reglerna stipulerar.
Exempelvis har Ursula von der Leyen anlitat Peter Strohschneider för att ge underlag i jordbrukspolitiken. Hans ersättning har skapat medial uppmärksamhet.
Valet av särskild rådgivare sker godtyckligt enligt kommissionärernas egna preferenser. Dessutom är ersättningsreglerna flexibla.
Riskerar inte denna kombination att skapa misstankar om vänskapskorruption?”
Generalsekreterarens svar
“När vi talar om icke-institutionella rådgivare, men rådgivare som ger råd till kommissionärer, då väljs de för sina väldigt specifika kunskaper och de väljs på grund av sina tidigare erfarenheter och förmåga att utföra en eller annan uppgift. Så här är det faktiskt också en fråga om förtroende mellan kommissionären och den särskilde rådgivaren. Som jag redan nämnt gör vi alltid det offentligt att dessa är de personer som arbetar för kommissionärerna. De måste också underteckna deklarationer om att de inte kommer att hamna i en intressekonflikt. Det gör vi för alla särskilda rådgivare, vare sig de är institutionella eller icke-institutionella.”