Genom att utlysa ett onödigt nyval har president Macron skapat kaos i Frankrike. Varför?
Först vill jag påpeka att mediebevakningen kring franska parlamentsvalet i början på juli varit mer av propaganda än journalistik. Som jag skrivit i Samtiden, Väntat resultat i Frankrike – medierna vilseleder.
Utfallet i andra omgången i franska parlamentsvalet var väntat. Det är medierna som skapat falska förväntningar. Man blåste först upp Nationell samling – eller rättare sagt “hotet” – om att Nationell samling skulle få egen majoritet, för att nu efter valresultatet tala om “fiasko”.
Alla kännare av det franska valsystemet och dess två valomgångar vet att två kan slå den tredje, i detta fall kunde vänstern och mitten rösta på varandra i de 577 valkretsarna för att förneka Nationell samling mandat. Förmodligen räknade Macron med att vänstern mer skulle rösta fram hans mittenparti, än att mittenväljarna skulle rösta fram radikalvänstern – det som faktiskt hände.
Macron saknar gravitas
I en kulturartikel i Samtiden frågar jag varför västvärlden har så få statsmän och politiska ledare. Macron chansade och förlorade, och blev därmed ännu en i skaran svaga ledare som varken förstår opinionsvindarna i folket eller tidens anda.
Här citerar jag en Politico-reporter som porträtterar Macron: ”På avstånd kan han framstå som en Napoleon i plast. Macron har Charles de Gaulles självständiga tänkande men ingen gravitas, sa en tidigare kollega som arbetat nära Macron till mig för ett par veckor sedan. Häri ligger den macroniska paradoxen – han framstår som en global statsman med storslagen vision och samtidigt som en ivrig valp som desperat vill ha folkets kärlek.”
Min slutsats är att inga västledare idag förstår att vi lämnat efterkrigstiden (1945-2000) och att en ny mentalitet är nödvändigt, en som bryter mot den “progressiva” som fått råda i mer än ett halvt århundrade.
Franska valresultatet, där radikalvänstern fick många mandat och blev största block, är ett fall tillbaka i förhoppningen om att mer av det progressiva ska rädda samhället.
Det kommer att sluta i förskräckelse. Vår tid kräver att vi bryter med en utveckling i tangentens riktning, och istället lyfter fram gamla sanningar om ansvar, konsekvenstänkande och skyldigheter. Men några ledare i regeringsställning som klarar detta har vi inte i väst. Inte än.