Min analys av samhälle och politik bekräftas av Svenska Akademins kris. Jag var ju först ut med att efterlysa kungens ingripande. Men mer viktigt är att reflektera över varför detta händer. Inte bara i denna förut så uppburna akademi, utan i alla etablissemang.
Utvecklar det i dagens ledare, Svenska Akademien har blivit Paradise Hotel. Ett utdrag:
Krisen visar att den mänskliga moralen är viktigare än institutioner och regelverk. Återigen får grekiske filosofen Aristoteles rätt, som för 2400 år sedan ägnade stor energi åt att kartlägga människan som moralisk varelse.
Så vad är lösningen? Inte bara Svenska Akademien utan alla delar av samhället behöver överge den nihilism som successivt kom att prägla landet under 1900-talet, då moraliska aspekter förnekades. Konkreta förmågor, som språklig, matematisk, biologisk, juridisk begåvning, räcker inte när vi ska utse personer till ledande och upplyfta positioner i samhället. De som ges makt över viktiga funktioner måste också besitta moralisk resning, se till helheten och inte bara till egna fördelar. De måste helt enkelt besitta: sunt förnuft.
Vi har uppnått hög grad av jämlikhet i människosyn, men det kräver att vi samtidigt håller hårt på meritokrati. Utan att belöna dem som på varje område är dugligast, betyder jämlikhet att kunskapsförakt och kompetensförakt får fäste. Då blir en helt okunnig persons åsikt lika mycket värd som den person som jobbat med ämnet i 40 år. Denna utveckling måste brytas.
Särskilt när det kommer till ledarskap – i politik, myndigheter och Svenska Akademien.