Month: April 2018

Tänkte göra lite reklam för min recension av förre FP-ledarens memoarer. Boken har en helt annan tyngd än Fredrik Reinfeldts och Maud Olofssons plågsamma floskler.
Jag håller många gånger inte med Leijonborg, men det är befriande med en avgången och erfaren politiker som vågar skriva vad han tänker. Och då visar sin intellektuella spänstighet, som det är roligt att utmana i en recension.
Min text i Lars Leijonborg: vi vågade men orkade inte, blir en diskussion om hur vi borde och kan se på migrationen.
(Bilden tog jag på landet, där jag i förra veckans första riktiga vårvärme satt ute när jag läste och skrev om boken)

Min analys av samhälle och politik bekräftas av Svenska Akademins kris. Jag var ju först ut med att efterlysa kungens ingripande. Men mer viktigt är att reflektera över varför detta händer. Inte bara i denna förut så uppburna akademi, utan i alla etablissemang.
Utvecklar det i dagens ledare, Svenska Akademien har blivit Paradise Hotel. Ett utdrag:

Krisen visar att den mänskliga moralen är viktigare än institutioner och regelverk. Återigen får grekiske filosofen Aristoteles rätt, som för 2400 år sedan ägnade stor energi åt att kartlägga människan som moralisk varelse.
Så vad är lösningen? Inte bara Svenska Akademien utan alla delar av samhället behöver överge den nihilism som successivt kom att prägla landet under 1900-talet, då moraliska aspekter förnekades. Konkreta förmågor, som språklig, matematisk, biologisk, juridisk begåvning, räcker inte när vi ska utse personer till ledande och upplyfta positioner i samhället. De som ges makt över viktiga funktioner måste också besitta moralisk resning, se till helheten och inte bara till egna fördelar. De måste helt enkelt besitta: sunt förnuft.

Vi har uppnått hög grad av jämlikhet i människosyn, men det kräver att vi samtidigt håller hårt på meritokrati. Utan att belöna dem som på varje område är dugligast, betyder jämlikhet att kunskapsförakt och kompetensförakt får fäste. Då blir en helt okunnig persons åsikt lika mycket värd som den person som jobbat med ämnet i 40 år. Denna utveckling måste brytas.
Särskilt när det kommer till ledarskap – i politik, myndigheter och Svenska Akademien.

Tänk, Ungerns konservativa partiet Fidesz fick 49,2 procent av väljarna – det är lika mycket som S och M fick TILLSAMMANS i senaste Demoskop (25,9+22,2). Snacka om demokratiskt väljarstöd. Dessutom i ett val med historiskt högt valdeltagande. Och livliga och kritiska oppositionspartier.
Kan en regering och premiärminister ha en större demokratisk legitimitet än Viktor Orbán. Svaret är: nej.
Orbán är nu den främste politiske ledaren i Europa. Allt medan Angela Merkel knappt blir omvald av förbundsdagen, trots en storkoalition med de båda tidigare regeringsbärande partierna, CDU/CSU och SPD. Allt medan den så hyllade Emmanuel Macron i första valomgången i franska presidentvalet bara fick 23,5 procent av väljarna (endast när alla andra än en motståndare var bortsorterade kunde han vinna majoritet).
Det är alltså en i vår tid anmärkningsvärd prestation att vinna över 49 procent av väljarnas stöd i ett flerpartival.
Smutskastningen i medierna fortsätter dock. Jag fick chansen att balansera något i radions Studio Ett nu på eftermiddagen. Lyssna här.
Där hann jag med att framföra min huvudinvändning mot kritikerna: man kan inte jämföra Ungern (eller Polen) med paradiset. Man måste tillämpa samma måttstock som man har gentemot västländer som Sverige.
När man gör det finner man att upprördheten är obefogad kring att lagarna ändrats så att domstolarna “blivit politiserade”, eftersom politiker kommer att utse domare i Högsta domstolen. Men i Sverige är det regeringens statsråd, alltså politiker, som utser domare i Högsta domstolen. Hur kan det vara demokratiskt i Sverige, men bli exempel på demokratisk avveckling i Ungern? Bara för den som är enögd propagandist.
Jag hann inte ta upp det brittiske författaren Tibor Fischer (med bakgrund från Ungern) skrivit i vänstertidningen Guardian, eftersom den också deltar i smutskastningen, nämligen att det bara är de som inte kan ungerska som varnar för att medierna stryps i Ungern. Den som kan ungerska vet att man har tillgång till en rad TV-kanaler, radiostationer och andra redaktioner som kritiskt granskar Orbán och regeringen, skriver han.
Den lag som miljardären Soros kritiserar gällande hans universitet i Ungern, handlar om att likställa alla universitet i ungersk lag. Den som säger sig vara för rättsstat borde acceptera att Soros verksamhet inte kan ha särskilda privilegier, skriver Fischer. Men i medierna framställs det som att forskning och utbildning kvävs, vilket alltså är en falsk nyhet.
På en punkt finns skäl att rikta kritik mot Orbán: hans retorik är tillspetsad och det ger motståndarna ammunition eftersom de gärna vill missförstå. Men ibland består det också av rena språkliga missförstånd, skriver Tibor Fischer. När man på ungerska talar om “liberal” och “illiberal” bygger det på att Ungern har samma uttolkning av ordet som USA, alltså att “liberal” betyder vänsterradikal.
På punkt efter punkt är den konkreta kritiken av Ungern aningslös, fördomsfull och har ett bestämt propagandistiskt syfte: att svartmåla den konservativa regeringen och Viktor Orbán, eftersom man förstår att hans framgångar kan upprepas i andra europeiska länder. Man vill stoppa folkopinionen, innan den kommit ur flaskan.
Detta har naturligtvis ingenting med demokrati att göra. Det är snarare kritikerna som använder totalitära metoder för att hindra Orbáns framgångsvåg som består i just folkstyre. Ungern har en regering som lyssnar på folket. Tänk om vi kunde få en sådan i Sverige också!
Se mer av mig: Få har lika starkt demokratiskt stöd som Orbán och Dunderseger för Orbán.

Än kommer en del ihåg mig som centerpartist (vilket jag var 1979-1999) även om jag nu deltar i samhällsdebatten som redaktör för Samtiden, en SD-ägd tidning. Det betyder att jag fortfarande får frågan hur jag kunnat byta från C till SD. Utifrån partipolitiken som den ser ut 2018 verkar det märkligt.
Men tack vare SR och internationella forskningsgruppen CHES kan jag nu bevisa att det är jag som står fast i mina värderingar, medan Centerpartiet kraftigt ändrat sig.
Jag har viktiga invändningar mot orden som används för att beskriva det statsvetare kallar GAL-TAN-skalan (Grönt, Alternativt, Libertarianskt mot Tradition, Auktoritet och Nation). Det vore riktigare när det gäller sociala och kulturella skillnader i syn på samhället att tala om utopism mot realism eller radikalism mot konservatism. Men skalan tycks ändå hyggligt fånga upp de värderingsmässiga skillnader som inte inryms på den ekonomiska höger-vänster-skalan.
Idag publicerar SR resultat av en ny internationell studie som visar att Centerpartiet de senaste 20 åren “bytt sida” från den konservativa/pragmatiska till den radikala/utopiska.

Som syns, hade Centerpartiet ett värde på 7,0 det sista året jag var medlem. Hade man kunnat gå längre tillbaka, hade partiet haft än högre värden. Men 2017 ligger Centerpartiet på 2,22 vilket är nära Miljöpartiet som får värde 1,61.
Samtidigt kan vi notera att Sverigedemokraterna ligger på värde 8,94.Jag har alltså gått från 7,0 till 8,94 om man förenklar, +1,94. Allt medan C minskat från 7,0 till 2,22, -4,78. Centerpartiet har alltså förändrats dubbelt så mycket som mig. Och Centerpartiets förändring är ju större än talen visar, eftersom man bytt planhalva, från realism/konservatism (5-10) till radikal/utopistisk (0-5).
Så där ger studien ett svar på vad som hänt i min relation till mitt gamla parti: jag har legat kvar på värde 7-8-9 medan partiet bytt sida helt.
Ärligt talat, de här siffrorna är ju lite löjliga. Att sätta siffror på värderingar gör sig inte, det är statsvetarnas sätt att bli relevanta. Men jag kan inte annat än erkänna att detta diagram och siffrorna faktiskt står för något som jag känner igen mig i.
Och jag är ju övertygad om att minst halva svenska folket finns på den övre halvan. På Fälldins tid var det dessa väljare Centerpartiet vann. I dag finns endast SD och KD där, medan M vacklar och S närmar sig.Blir spännande att se vart partierna tar vägen kommande år.