“Du kommer att ångra dig!” Många reagerade mot att jag förra sommaren tog uppdraget som chefredaktör för tidningen Samtiden, som ägs av Sverigedemokraterna. De som finns inom partipolitiken och medievärlden var särskilt negativa. En del har slutat bjuda in mig, som Axess.
“Du är kontaminerad”, som en pensionerad länspolismästare sa till mig häromveckan, halvt på skämt, halvt på allvar.
Jag räknade med dessa reaktioner. På samma sätt blev reaktionerna i min privata sfär utanför politiken de jag väntat mig: respekt för att jag gör det jag tror på. En och annan har också talat om för mig i förtroende att de röstade på SD i senaste valet.
Men blev kontakten med Sverigedemokraterna den jag förväntade mig? Eller hade varningarna någon substans?
Självfallet granskade jag viktiga dokument som partiprogram och annat innan jag tog steget. Och de dokument som partiet beslutat i demokratisk ordning stämde överens med bilden jag fått av Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och de andra företrädarna i debatter och intervjuer: övertygade demokrater som har full respekt för den kristna synen på människors värde, som förespråkar frihandel och marknadsekonomi och därmed respekterar äganderätten. Det var vetofrågor för mig. Partiet gör, som alla partier, vissa ingrepp i dessa principer. Skatt är ju ett ingrepp i äganderätten, lagar inskränker marknadsekonomin. Men SD respekterar dessa värden, åtminstone lika mycket som gamla partier.
Partiet skiljer sig däremot i att våga stå för att demokrati kräver gränser och att Sveriges välfärd inte kan omfatta hela världen utan är till för dem som skapat det framgångsrika svenska samhället.
Det är här jag menar att de gamla partierna fallit för en kosmopolitisk utopism som är lika omöjlig som Pol Pots kommunistiska Kambodja. Tar jag inte i nu? Jo. Pol Pot och Röda Khmererna fördrev den egna befolkningen från städerna och tillämpade kommunistiskt förtryck som kostade flera miljoner människors död.
Men Pol Pot drevs av samma sorts hjärnspöken som härjar i de gamla partierna: politiken går före verkligheten, idéerna är viktigare än människorna. Man vill i grunden göra om samhället. I ena fallet från buddistiskt till kommunistiskt, i andra fallet från en homogen bondebefolkning som genom stark gemenskap och arbetsmoral skapat ett tryggt och rikt land till ett multikulturellt samhälle där tilliten raseras, motsättningarna ökar och inga gemensamma nämnare finns.
Det enda parti som inte spelar med i denna kulturrevolution är Sverigedemokraterna.
Alla som vill försvara de svenska traditionerna, sederna och kulturen utmålas följdriktigt som främlingsfientliga. Allt svenskt blir per definition rasistiskt. Medan angrepp på det svenska aldrig blir det. Inte ens rasistiska terrordåd, som det på IKEA i Västerås där gärningsmannen erkänner att han högg ihjäl de som såg mest svenska ut, skapar tillnyktring. Tvärtom. Detta dåd tystades ner. Dagens Nyheter agerar politisk kommissarie och fördömde varje offentlig person som vågade nämna att gärningsmannen var asylsökande.
Den enda kraft som står upp mot denna förvridna, ja, galna idévärld är Sverigedemokraterna.
Och mina möten med partiet, som är min uppdragsgivare i min roll som redaktör, har också bekräftat att SD är en bred och folklig rörelse som genomsyras av demokrati, människovärdighet och – det som egentligen gör dem kontroversiella – konservativa ståndpunkter till försvar för Sverige som nation och kultur.
SD vill inte göra om Sverige till något sorts historielöst kosmopolitiskt drömrike. SD vill att det svenska samhället ska bygga på sin egen tradition, som man inte skäms för (så som de gamla partierna). Fredrik Reinfeldt har sagt att det svenska bara står för “barbariet”. Detta djupa förakt för Sverige står i stark kontrast till SD:s stolthet över det samhälle vi och våra anförvanter byggt. Här har frihet, trygghet och gemenskap präglat samhället.
Respekten för och stoltheten över det svenska betyder inte att det ska vara oföränderligt eller att allt var bättre förr. Men det nya ska bygga på och förädla det gamla, inte föraktfullt kasta ut barnet med badvattnet – vilket är innebörden av kosmopolitisk utopism.
Inte heller är SD populistiskt. Dels går man ju emot medievänstern och drabbas därför av monumentalt negativ, för att inte säga hatisk bevakning. Bara tack vare det faktum att medborgarna är tänkande varelser och ser mediernas orättfärdiga agerande för vad det är, har Sverigedemokraterna överlevt.
Dels företräder SD åsikter som inte alls kan anklagas för att vara populistiska, det vill säga lättköpta, populära slagord. Ta bara den senaste debatten mellan Jimmie Åkesson (SD) och civilminister Ardalan Shekarabi (S) om vinster i välfärden. Där var det Åkesson som stod för ett komplicerat budskap om att vinst både kan resultera i nyskapande effektivitet och girigt urholkande, medan Shekarabi ägnade sig åt just lättköpta slagord i en svartvit retorik om att vinst är utsugning.
Efter den debatten kände jag glädje över mitt beslut förra sommaren att börja arbeta för en SD-ägd verksamhet.
Sverigedemokraterna hemfaller inte åt det enkla, det fega. Partiet vågar stå för sina värderingar, hur vindarna än blåser.
Denna ärlighet, som är en konsekvens av att man står på en solid värderingsbas, förklarar partiets framgångar i opinionen. Medan de andra partierna vacklar, bortförklarar och allmänt uppträder undflyende, agerar SD rakt och tydligt i alla tidens viktiga aspekter.
Jag lämnade partipolitiken år 1999 eftersom jag tröttnat på förljugenheten, tröttheten och fegheten. Jag återvände till den politiska sfären som redaktör eftersom jag såg att SD vågar stå för det som krävs i vår tid, även om det blåser snålt. Sådant inger stor respekt hos mig.
Och efter drygt ett år, har den respekten inte avtagit utan bekräftats.