Min ledare Slutet för vänsterns identitetspolitik har blivit omdiskuterad i olika forum. I ledaren citerade jag Columbia-professorn Mike Lilla ur New York Times, där han i helgen skrev:
Vänstern har i en generation menat att vi ska bli mer medvetna om och ”hylla” våra olikheter. Vilket är en utmärkt pedagogisk princip, men katastrofal som grund för politiken i en demokrati. Amerikansk vänster har sjunkit ner i en sorts moralisk panik om ras, kön och sexuell identitet vilken har förstört vänsterns budskap och förhindrat vänstern från att bli en enande kraft i samhället kapabel att regera.
Reaktionerna har spänt från att fråga vad identitetspolitik är för något, till andra som anser det bara är demagogi att problematisera detta nya perspektiv.
Någon frågar, “Är politik som riktar sig till att förbättra kvinnors villkor ‘identitetspolitik’ eller ska man inte kanske snarare kalla det för vanlig politik?”
För mig är identitetspolitik rätt självklar. Det är att först identifiera en biologisk, religiös eller kulturell särart hos en person och endast därefter, i andra hand, avgöra hur denne person ska bemötas.
Identitetspolitiken vägrar att behandla oss bara som “människor”, som alla tillskrivs lika rättigheter och skyldigheter. Enligt identitetspolitiken ska mänskligheten först delas upp i grupper, sedan avgörs vad dessa får och inte får göra.
Exempelvis får i USA bara afro-amerikaner skämta om n-ordet. De kan i rappmusik upprepa detta i all evighet, utan att någon klagar. Men om en vit person skulle ta samma n-ord i sin mun är denne bränd som rasist i all evighet. Man betraktar inte n-ordet utifrån ordet som sådant, utan från vems läppar det kommer.
En “förebild” för demokrati i enlighet med identitetspolitik måste Libanon vara. De betraktar sig som demokrati och håller val, men det är obligatoriskt att premiärministern alltid ska vara sunnimuslim, presidenten alltid är kristen och talmannen alltid en shiamuslim.
Svaret på frågan om kvinnors villkor, är med andra ord: om kvinnors villkor behandlas separat och gäller enbart kvinnor, är det identitetspolitik. Att tala om medborgare och deras lika rättigheter och skyldigheter, är däremot motsatsen till identitetspolitik och bottnar istället i upplysningen framvuxen ur den kristna civilisationen.
Om vi inte ifrågasätter identitetspolitiken, som är vänsterns nya form av kollektivism, kommer snart krav på att också svensk lag ska stiftas så att vissa rättigheter endast gäller en viss identitetsgrupp.
Det vore slutet för upplysningen, demokratin och västvärldens fria samhällen.