Det är roligt och lärorikt att följa amerikansk politik. De är först, bäst och starkast i demokratiskt kampanjarbete. Man vågar ta ut svängarna. Vågar testa nya grepp. Lägger inte band på fantasin. Här finns saker att se och lära.
Eftersom svenska medier så ensidigt kampanjar för Hillary Clinton och vinklar allt till hennes fördel, tycker jag det finns skäl att presentera hennes motståndare något mer balanserat. Det blir en diskussion om amerikansk dynamik och svensk mediebevakning på en och samma gång.
Men måste alla i svensk offentlighet tycka något om det amerikanska valet? Självfallet inte.
Trots allt jag skriver om USA-valet, tycker jag faktiskt att svenska riksdagspartier ska låta bli att ha officiella uppfattningar om Hillary Clinton och Donald Trump. Det blir larvigt när statsminister Stefan Löfven går in och recenserar de amerikanska presidentkandidaterna, och talar om vem som är “bäst”. Den sandlådeanalysen kan vi klara oss utan. Och hans larviga uttalande kan få konsekvenser.
Tänk om den han anser är bäst inte vinner? Tänk om amerikanska folket gör ett annat val? Vad har då Sverige fått ut av att landets statsminister gjort bort sig?
De partier som gör anspråk på att leda Sverige borde avhålla sig från att recensera andra demokratiers val av stats- och regeringschefer. Jimmie Åkesson säger när han fått frågan om vem han stöder: “Jag skulle förmodligen ställa upp själv”. Det är klokaste svaret hittills från en partiledare. De ska ägna sig åt svenska samhällsproblem, det som de blivit folkvalda att hantera.