I Fokus analyserar Torbjörn Nilsson Sverigedemokraternas vägval, Vilse i samtiden:
Vad ska sverigedemokraterna vara bra för när både moderaterna och regeringen tagit över deras åsikter om migration?
Nilsson finner två vägval:
Statsmannalinjen, har den kallats internt, eller tålamodslinjen. Hellre hålla käften och vinna anseende än säga något plumpt och riva ner applåder bland de redan frälsta. (…) Svårigheten, beskriver partiaktiva på alla nivåer, har hela tiden varit att just det plumpa gett störst utslag i opinionsmätningar och valresultat. [Och] tillägger populistlinjens förespråkare: Blir vi bara tillräckligt stora kan ingen ignorera oss, då tvingas de andra partierna att ta in oss i värmen.
Tålamodslinjen skapar samma otydlighet kring Sverigedemokraterna som kring övriga partier. Man sticker inte ut och energin i partiet blir inte lika stark.
Så hur mycket Donald Trump behöver Jimmie Åkesson bli för att bryta [dödläget]?
Nilsson menar att partiledningen håller på tålamodslinjen medan det finns ett växande inre tryck för den mer populistiska linjen. Och att det tar sig uttryck i hur man ska förhålla sig till Moderaterna. Populistlinjen vill sätta åt M för deras helomvändning i migrationspolitiken, medan tålamodslinjen vill se ett närmande.
Men är det så enkelt att Sverigedemokraterna har två val att göra? Jag tvivlar på det.
Vad har gjort partiet till ett av de tre stora i Sverige? Man har utmanat etablissemangens snäva åsiktskorridor och man har fått rätt. Jag tycker Nilsson glömmer att detta är två sidor av samma mynt. Att vara utmanande men också, samtidigt, ha rätt.
I dag talar, som sagt, både regeringen och moderaterna sig varma för allt det Sverigedemokraterna sagt i mer än ett årtionde: minskade volymer av migranter hos oss, och mer stöd till flyktingar i deras närområde. Ja, till och med EU har detta högst upp på sin agenda. Det var inte länge sedan detta vulgärt och med heta känslor kallades rasism och främlingsfientlighet av samma etablissemang.
Jag vill påstå att Sverigedemokraternas starka ställning inte beror på taktiska avvägningar (som man lätt får intryck av i Nilssons artikel och i svensk debatt generellt), utan på att partiet faktiskt haft rätt. Man har haft en verklighetsbeskrivning som är korrekt, medan andra partier flummat runt uppe på rosa, utopiska moln.
Realism ska inte underskattas i svensk politik. Men både partier och medier gör det ofta.
En tredje väg mellan statsmannalinje och populism är att fortsätta att ha rätt. Verkligheten biter mer än utopier, drömmar och vackert tal.
Men är inte saken avgjord, så att Sverigedemokraternas fördel försvunnit? Volymerna får diskuteras och de minskar. Statsministern talar om stöd i flyktingarnas närområde istället för att förespråka folkvandringar mellan världsdelar.
Nej, detta är bara början på den nya globala värld vi lever i. Folkvandringar är bara ett symptom på globaliseringen. Förr var nationsgränserna mycket höga trösklar av naturliga skäl. Men det har blivit enklare att förflytta sig, både ekonomiskt och tekniskt. Gränserna är nu porösa som maräng. Det gör att alla samhällen ställs inför principbeslut som man sluppit ta förr.
Det parti som kan ligga före, som förstår tidsandan och erbjuder redskap för att skapa trygghet i förändring har mycket att vinna, oavsett om man presenterar sin politik med statsmannamässighet eller mer populistiskt.