Förenta Nationernas generalsekreterare Ban Ki-Moon har varit i Sverige. Och regeringen har velat sola sig i glansen av en världspolitisk aktör, tror man. Men FN är ingen god kraft i världssamfundet, utan en av diktaturer, mutkultur och smutsigt spel präglad hydra där mänskliga rättigheter inte har någon central roll annat än som svepskäl till organisationens existens.
Expressen skriver i ledaren, Fjäska inte för mannen som leder FN-förfallet:
FN är ingen meritokrati. Där fördelas inflytelserika poster efter geografi och politik. Så Ban Ki-Moon omvaldes för en andra mandatperiod. (…) Anthony Banbury, som var chef för FN:s fältoperationer, [beskriver] FN-systemet som ”ett svart hål där en oräknelig mängd skattepengar och ambitioner försvinner, utan att någonsin synas till igen”. Banbury menar också att FN:s fredsbevarande operationer ofta gör mer skada än nytta.
Sådan svidande kritik tycks dock inte ha påverkat Stefan Löfven. Den rödgröna regeringen har tvärtom gjort FN-nostalgin till själva kärnan i utrikespolitiken.
Välfunnen analys. Nostalgi och utopiska drömmar styr politiken. Och detta i en tid då vi mer än någonsin borde bevaka och analysera verkligheten. Vad innebär EU:s sönderfall, kombinerat med Rysslands aggressivitet och det islamistiska inbördeskriget i Mellanöstern för Sverige? Hur kan ett litet och exportberoende land navigera i en allt mer kaotisk värld?