Amerikanska Högsta domstolens mest profilerade domare, Antonin Scalia, har gått bort. I tre årtionden har han färgstarkt och vasst tolkat det juridiska ramverket för USA i en rad avgörande frågor. Alla som är något har kommenterat dödsfallet. Till Wall Street Journal säger exempelvis den vänsterinriktade demokratiske senatorn Chuck Schumer från New York:
— Även om jag var oenig med honom i många frågor, var Scalia en briljant man med ett analytiskt intellekt. Han var en storslagen son av Queens med en genuin kärlek till livet.
Antonin Scalia var barn till Sicilienfödda föräldrar, pluggade hårt på katolska skolor och sedan på Harvard. Efter jobb i privata sektorn blev han juristprofessor och sedan domare. Han var fortfarande i tjänst även om han var 79 år. (Maktkampen om vem hans efterträdare ska bli har redan börjat.)
Med sin utåtriktade personlighet och retoriskt färgstarka språk förändrade han hur Högsta domstolen arbetade. Att föredra ärenden inför domstolen blev en än större utmaning när Scalia som nyutnämnd domare började ställa en rad frågor till parterna. Domstolsförhandlingarna blev ofta filosofiska debatter.
Men lika skarp och politiskt inkorrekt som han var i sina domskäl, var han varm och öppen i sina relationer med dem som inte höll med honom. I Guardian skriver en tidigare elev, Scalia’s relationships with opponents should serve as a model in US politics:
Hans vidsynthet kommer att saknas även bland dem som var mest oenig med honom, inklusive domarkollegan Ruth Bader Ginsberg. Hans vänskap med den notoriskt vänsterinriktade Ginsberg är inspirerande: även om de var skarpa motståndare i sak sa hon till en journalist att hon aldrig tidigare upplevt en arbetsmiljö där kollegor visade “sådan respekt, till och med tillgivenhet” för varandra. Efter ett konfliktfyllt domslut som omdefinierade de amerikanska äktenskapslagarna, lättade Scalia på stämningen genom att spela en Bob Dylan-låt, därmed underströk han skillnaden mellan det personliga och den professionella naturen av deras arbete.
Deras relation borde kunna stå modell för amerikanskt politiskt liv idag, där politiska spänningar fortsätter att växa till hopplösa personliga motsättningar.
Ja, vi ser samma tendens hos oss i Sverige där åsiktsskillnader allt oftare leder till personlig fiendskap. Även att man vägrar debattera med dem som tycker annorlunda. Jag har alltid betraktat oförmågan att göra skillnad mellan sak och person som ett uttryck för personlig omognad. De som inte kan göra denna skillnad saknar en viktig mental begåvning som borde diskvalificera dem från ansvarsfulla positioner.
Scalia nominerades till Högsta domstolen av president Ronald Reagan och godkändes av senaten 1986. Han blev snabbt den ledande konservativa rösten i domstolen och med stöd av bland annat domstolens ordförande, svenskättade William Rehnquist, kunde man avbryta utvecklingen där domstolar snarare än folkvalda politiker avgjorde kontroversiella politiska frågor.
För svenskar kan det vara svårt att förstå hur mäktig Högsta domstolen i USA är. Efter presidenten är det domare i Högsta domstolen som har högst auktoritet. Domstolen är en av tre maktcentra i den amerikanska maktdelningen, där presidenten och kongressen är de två andra. Och domstolens viktigaste roll är inte att döma i våldsbrott, utan att avgöra vem som har rätt att göra vad enligt konstitutionen. Domstolen har flera gånger underkänt lagar av kongressen och beslut av presidenten, med hänvisning till att de saknar befogenhet enligt konstitutionen.
Se mer: CNN i Scalia known for sharp mind and brash demeanor, New York Times i Conservative Legal Giant, National Review i Justice Scalia, Political Philosopher and Political Football, Weekly Standard i The ‘Good Judge’, The New Yorker i How Scalia Changed the Supreme Court, Washington Post i Champion to the conservative legal world, USA Today i Scalia left us wisdom in dissent.