En skandal som inte vill falla i glömska är Geijeraffären, eller bordellhärvan, som briserade hösten 1976. Justitieminister Lennart Geijer (S) hade kontinuerligt gått till prostituerade och rikspolischefen hade i PM rapporterat det som ett säkerhetshot till statsminister Olof Palme.
Den uppmärksammade långfilmen “Call Girl” (2012), där Pernilla August är strålande i rollen som bordellmamman, avhandlar affären. Det gör också förre operative chefen inom Säpo, Olof Frånstedt, i andra delen av hans memoarer, Spionjägaren (Ponto, 2014).
Boken är perfekt sommarläsning. Det Frånstedt skriver om Geijeraffären är i mina ögon det mest intressanta, i hård konkurrens med många andra viktiga händelser i svensk nutidshistoria från 1960-talet till Palmemordet 1986. Han berättar hur han och Säpo inifrån såg på Geijeraffären när den utspelades:
I den allmänna debatten pekades ofta Säpo ut för att ligga bakom en politisk konspiration. Säpo skulle ha haft ett underliggande syfte att komma åt justitieminister Lennart Geijer. Och – precis som det skildrades i filmen Call Girl – så skulle Säpo ha skuggat och övervakat utredaren Ove Sjöstrand. Polisen skulle alltså ha spanat på polisen. Och jag själv skulle ha styrt och manipulerat utredningen om bordellhärvan.
Istället beskriver han det som en juridisk skandal:
Till att börja med är det märkligt att den rakt igenom kallats just för ”bordellaffären”. Det handlar egentligen om minst tre olika affärer som är sammanbundna över en ganska lång tidsperiod och någon bordell finns faktiskt inte med – däremot alla klassiska ingredienser för att göra det till en stor skandal: sex, politik och media.
Frånstedt menar att polisen orättfärdigt blev ställd vid skampålen enligt uttrycket ”att skjuta budbäraren”. Affären briserade när det blev känt att rikspolischefen Carl Persson överlämnat PM till statsminister Olof Palme om justitieminister Lennart Geijers sexliv. Skälet till att Persson gjorde det går tillbaka till spionen Wennerström, då polisen fick hård kritik av Tage Erlander för att inte ha informerat den politiska ledningen om säkerhetsrisker. Olof Palme hade också som ny statsminister meddelat att han vill ha löpande information från rikspolischefen om allt som kunde tänkas vara intressant.
Redan på hösten 1970 hamnade ett narkotikaärende på Carl Perssons bord. Skälet var att den gripna kvinnan, känd av polisen för prostitution, hade en adressbok där man fann Lennart Geijers namn och telefon. Han hade samma år utsetts till justitieminister.
I förhör berättade kvinnan att hon känt Geijer sedan åtta år, då hon som 16-åring började prostituera sig. Han hade fångat upp henne på gatan. Han betalade bra och de blev vänner. Han började betala hennes hyra. Hon besökte honom i hans hem och på departementet, där hon presenterade sig som ”Susanne”. Hon introducerar Geijer för andra flickor och han bjuder in dem till riksdagens högtidliga öppnande.
Vilken scen! Riksdagens läktare fylls med ambassadörer, hedersgäster och justitieministerns horor.
I förhör berättar hon vidare att Geijer som minister beviljat hennes nådeansökan, trots att alla instanser avstyrkt. ”Hon betraktar Geijer som sympatisk och hjälpsam”, skriver Frånstedt. Om det är sant har justitieministern begått tjänstefel, jäv.
Förhöret hamnade på Carl Perssons bord och han informerade Olof Palme, 9 november 1970 – sex år innan Geijeraffären avslöjas.
Susanne dömdes för narkotikabrott och avtjänade fängelsestraff på Hinseberg. När hon kommit ut hamnade hon 1972 åter i förhör där hon upprepade att justitieministern betalade hennes hyra. Åter hamnade förhöret hos Carl Persson, men han agerar inte. Statsministern är informerad sedan tidigare. Det går sedan fyra år. Frånstedt skriver:
År 1976 kom nästa två led i bordellaffären. I början av året fick polisen tips om en omfattande koppleri- och prostitutionsverksamhet. Det var Stockholmspolisens spaningsrotel som hanterade ärendet och satte igång ett arbete för att granska misstankarna. Spaningen . . . gav resultat: en större prostitutionsverksamhet leddes av en kvinna, Doris Hopp. Hon drev ingen bordell i ordets egentliga bemärkelse, hon hade ett nät av kvinnor som hon helt enkelt kopplade ihop med intresserade män som ville köpa sex, många av affärerna gjordes via telefon . . .
En del vill beskriva det som att det var ”samhällets maktelit” som utgjorde kunderna – det påstods exempelvis i filmen Call Girl. Jag vill snarare hävda att kunderna hämtades från den tidens kändiskretsar och Stockholms innekrogar, även om det bland kunderna också fanns män med makt . . .
Utredningen svällde snabbt och flyttades över till sedlighetsroteln och övertogs av Ove Sjöstrand, en erfaren och durkdriven polis . . . Han fick vid sin sida en utredare som lånades in från våldsroteln. Telefonavlyssning sattes in fram till gripandet av Doris Hopp.
Egentligen var det ett konventionellt polisärende, om det inte varit för de många kända namnen bland kunderna. Nu blev det besvärligare och känsligare för polis och åklagare, skriver Frånstedt.
Historien hade kanske inte fått den dramatiska utvecklingen den nu fick om polis och åklagare bara följt samma regler och samma procedur som gällde för andra liknande ärenden. I stället kom hela ärendet att kantas av missgrepp och underliga turer. Resultatet var förödande och flera av besluten ter sig än idag svårförklarliga. Den juridiska hanteringen skapade grogrund för myter och gav affären en enorm sprängkraft när den briserade.
Frånstedt beskriver hur våldsrotelns representant plötsligt får ansvaret för utredningsarbetet istället för sedlighetsrotelns Ove Sjöstrand. Den nye ansvarige fick sedan flitiga besök av Hans Holmér, på väg från Rikspolisstyrelsen till ny tjänst som polismästare för Stockholmspolisen. Vad Holmér hade med utredningen att göra fick Sjöstrand aldrig veta. Chefsåklagaren Eric Östberg börjar krångla och tillåter inte polisen att kontakta mer än fem kunder, av de dryga 70 som dokumenterats genom telefonavlyssningen. Det stred mot gängse rutiner i polisarbetet. Sedan sjukskriver sig Östberg och en kammaråklagare övertar ärendet. Men det blir värre:
Samma dag som Doris Hopp häktades blandade sig regeringskansliet i arbetet. Spaningschefen blir kontaktad av justitieminister Lennart Geijers informationssekreterare Ebbe Carlsson. Hans tydliga budskap var: gör inte någon stor affär av Hopp-härvan. Det kom alltså tidigt direktiv från justitiedepartementet där man försökte stoppa en pågående brottsutredning.
Utredaren vid Stockholmspolisen, Sjöstrand, började utsättas för förtäckta hot på vägen hem från polishuset, så spaningsledningen satte in en bevakningsbil:
Så vissa dagar hade Sjöstrand tre bilar efter sig på hemvägen. En av bilarna hörde till en kriminell grupp, Grekligan, som bland annat tog utpressningsuppdrag. Den andra bilen tog han numret på och det visade sig vara en hyrbil – hyrd av Rikspolisstyrelsen. Sjöstrand drog slutsatsen att det var Säpo som övervakade honom. Och den tredje bilen i kön bakom honom var Stockholmspolisens civila bil.
Frånstedt och Ove Sjöstrand stötte på varandra på premiären av Call Girl 2012 och träffades vid ett senare tillfälle (i filmen blir Sjöstrands karaktär ihjälkörd av bevakningsbil i smitolycka):
Sjöstrand och jag gick igenom rutinerna . . . det verkade inte troligt att någon från Säpo skulle ha skuggat Sjöstrand. Säpo hyrde av princip inte bilar . . . Någon annan hade hyrt den där bilen. Sjöstrand och jag drog slutsatsen att den rimligaste förklaringen var att Hans Holmér var den som låg bakom hyrbil och skuggning. Holmér befann sig ju här, som alltid, på efterkälken.
(Utvikning: Om man översätter dessa nya uppgifter till filmen Call Girls intrig är det alltså Hans Holmér som med Olof Palmes goda minne beordrar att polismannen Sjöstrand ska utsättas för dödsolycka, kanske med Ebbe Carlsson bakom ratten. Visst är det inte bara lite ironiskt att Holmér senare, i verkligheten, ordentligt stökade till utredningen av mordet på Palme.)
Polisutredningen fortsätter att kantas av märkligheter. Våldsrotelns utredare ansåg att kvinnorna ”snackade skit” även om deras uppgifter ofta bekräftades av kundernas vittnesmål. När rättegången inleddes var chefsåklagaren åter borta, på semester. Kammaråklagaren som tog över träffade Doris Hopp och hennes advokat i häktet, och begärde sedan förvånansvärt låga påföljder. När Sjöstrand frågade åklagaren hur man kom fram till det, fick han svaret att Hopp ”skött verksamheten snyggt”.
Den andra utredningen 1976 handlade om utnyttjande av minderåriga. Ove Sjöstrand hade försökt få rättegången uppskjuten för att kunna utreda tips om att Doris Hopp förmedlade flickor under 15 år till sina kunder. I så fall skulle också kunderna ha begått brott (vid denna tid var koppleri, men inte köp av sex med vuxna, förbjudet). När utredaren tog kontakt med chefsåklagare Östberg med nya bevis fick han svaret: ”Jag är inte det minsta intresserad. Utredningen är avslutad. Adjö.” Även utredarens överordnade inom Stockholmspolisen ansåg att ”man skulle släppa det hela”.
Utredarna fortsatte ändå polisutredningen och förhörde de minderåriga flickorna. När kunder konfronterades med uppgifterna påpekade de att justitieministern också varit kund. När flickorna började vittna i hovrättsförhandlingarna förstod Doris Hopp vart vittnesmålen skulle landa, därför drog hon tillbaka sitt överklagande och hovrättsförhandlingarna avbröts abrupt.
Ett skäl till att Säkerhetspolisen blivit indragen i konspirationsteorierna kring bordellhärvan är att man i ett tredje utredningsärende spanade på polska kvinnor som stod i kontakt med polska diplomater och misstänkta spioner. En av dessa polska kvinnor tog uppdrag från Doris Hopp.
Stockholmspolisens spanare i Hopp-ärendet och Säpo-spanarna kring den polska historien krockade helt enkelt ibland med varandra. . . Bland kunderna i den polska härvan fanns bland annat en hög chef vid en svensk militär myndighet.
Tänk vilka enkla och naturliga förklaringar det kan finnas kring komplicerade och seglivade konspirationsteorier.
Trots att vissa poliser och vissa åklagare gjorde allt för att hemlighålla kundernas identitet blev alltså justitieminister Geijer avslöjad 1976. Det kom sig av att rikspolischefen Carl Persson för andra gången såg sig tvingad att överlämna PM till statsminister Olof Palme om justitieministerns förehavanden:
Från tre källor kom påståenden om att justitieministern hade kontakt med prostituerade: Doris Hopps uttalande i häktet, en prostituerad kvinna som också satt häktad och en av kunderna till de minderåriga flickorna hade alla oberoende av varandra pekat ut Lennart Geijer. Vad skulle Carl Persson göra?
Ett alternativ hade varit att låta polis och åklagare ta ett samlat grepp, men åklagarnas hantering av Hopp-historien förskräckte . . . Hur skulle det se ut om Persson inte informerade statsministern, utan lät påbörja polisutredning som inkluderade landets justitieminister, bakom ryggen på statsministern? Och det bara några veckor före valet.
Persson gick med PM till statsministern. Under hösten var både kvällstidningarna och veckopressen historien på spåren. Härvan växte och till slut var Palme nödgad att svara. Det var då han förnekade allt, krävde ursäkt av DN och om anklagelserna mot Geijer i PM från rikspolischefen sa, ”snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior”.
Mediestormen vände sig, precis som Palme avsett, då med full kraft mot rikspolischefen som anklagades för att springa med ”obefogat skvaller” till statsministern.
Men som vi nu vet, ljög Olof Palme hela svenska folket rakt upp i ansiktet. Han hade i sex år vetat om att hans vän och justitieminister var en säkerhetsrisk utan att agera. För mig har ingen politiker blivit så avslöjad som medveten och kalkylerad lögnare som Olof Palme.
Ändå håller jag med Olof Frånstedt om att det allvarligaste i Geijeraffären är åklagarnas agerande. När en politiker ljuger är det upp till folket i demokratiska val att avsätta denne. Men åklagare ska upprätthålla lagarna. Det är uppenbart att chefsåklagaren var kund hos Doris Hopp. Men det är inte det allvarliga, eftersom sexköp inte var olagligt då. Det allvarliga är att åklagarna saboterade åtalet och inte gick till botten med anklagelser om kriminell verksamhet.
Återigen ser vi samma strukturella brist som i Tomas Quick-fallet. Åklagarna håller inte måttet. De klarar inte av att vara oberoende förundersökningsledare. De går i andra krafters ledband. I Quickfallet gömde de bevis på oskuld, i Geijerfallet gömde de bevis på skuld. Detta är djupt allvarligt eftersom åklagarfunktionen är helt central i en rättsstat. Om den inte fungerar har vi ingen rättsstat.
Palme blev avsatt samma höst, dock av andra skäl. Åklagarväsendet däremot, verkar vara lika sårbart nu på 2010-talet som på 1970-talet. Det borde riksdag och regering göra något åt.
*
Se mer: bloggens recension av Call Girl och Spionjägaren del 1.