Vår granne i öst agerar allt mer aggressivt. Därför har jag försökt skaffa lite bättre perspektiv på detta land i sommar (se länkar nedan). Tyvärr är det svårt att finna några ljuspunkter. Något hopp om att Ryssland ska vilja bli del av vår europeiska gemenskap går inte finna. Tvärtom. De ryska makthavarna behöver väst som en fiende att skrämmas med för att behålla makten på hemmaplan.
I Svenska Dagbladet har Bengt Eriksson, tidigare pressattaché vid ambassaden i Moskva, publicerat en intressant artikelserie i sommar om den aktuella utvecklingen så som Grigorij Javlinskij (grundare av det liberala partiet Jabloko och presidentkandidat 1996 och 2000, förbjuden att ställa upp därefter) skildrar den i sin bok ”Perifert auktoritärt system – hur Ryssland hamnade där det hamnat” (Periferijnyj avtoritarizm – Kak i kuda prisjla Rossija).
När Sovjetkommunismen föll 1991 stod Ryssland inför ett vägval mellan en demokrati med marknadsekonomi och ett centralstyrt auktoritärt system.
Javlinskij menar att demokratin tog slut redan 1993 då Boris Jeltsin bombade parlamentet och antog en konstitution som inte begränsade presidentens makt. Utvecklingen förstärktes än mer när Jeltsin pekade ut sin efterträdare, Vladimir Putin. Eriksson summerar:
Det innebar att man slutgiltigt i Ryssland knäsatte det viktigaste kännetecknet på ett auktoritärt system, det att makten inom regimen överförs genom arv. Samtidigt stod det klart att det under den postsovjetiska omdaningen av landet aldrig skapades institutioner som kunde bli självständiga grenar av makten . . .
Inställningen till den högsta makten som enda legitima källan till äganderätten . . . överlevde den stormiga inledningen på 90-talet . . . Som genom en tyst överenskommelse kom samhället och den styrande gruppen att se regimens monopol på rätten att fördela större resurser som något av naturen givet . . .
Alla försök att skapa verklig maktdelning uppfattas i samhället som försök att undergräva staten som sådan. Låt oss inte glömma, skriver Javlinskij, att även journalister som ansåg sig vara anhängare av demokrati på 90-talet excellerade i skildringar av [parlamentet] som onödiga bojor som fjättrade hjälten Jeltsin och ständigt hindrade honom från att genomföra nödvändiga reformer.
Här finns de livsfarliga ingredienserna för antidemokrati: 1) inga oberoende domstolar, 2) inga reellt fria val, 3) medier kontrollerade av regimen och 4) monopol på äganderätten och därmed över ekonomin.
Utan extern insyn och kontroll blir korruption en betydande ingrediens. I Ryssland har det gått så långt att korruptionen har institutionaliserats, den är inte en avvikelse utan normen. Korruptionen har rent av blivit så central att den är ett av de viktigaste instrumenten för makten. Eriksson summerar:
Eftersom den tillåtna omfattningen av korruptionen är i det närmaste total, så kan man med hjälp av exkludering, inskränkningar och genom att ömsom blunda och ömsom se korruptionen hålla praktiskt taget hela landets elit i ett tillstånd av osäkerhet och skräck. Dagens ryska politiska system är identiskt med korruptionen.
Här får jag svar på min viktigaste fråga under sommarens intresse för Ryssland: hur legitimerar sig makten? För mig är det så fullständigt självklart att politisk makt emanerar ur allmänna val där folket väljer vem som ska inneha regeringsmakten, och därför har jag inte kunnat förstå hur Vladimir Putin och hans gäng kan behålla och stärka sin makt istället för att bli utmanade och utsparkade av en upprörd folkopinion.
Vilken är Putins legitimitet? Han har visserligen vunnit ”val”, men de har, som Javlinskij skriver mest fungerat som ”dekorativa” bekräftelser på det som redan varit bestämt.
Legitimiteten ligger i Putins förmåga att krossa utmanare, som Michail Chodorkovskij. När denne visade intresse för politik kunde han sättas dit för skattefusk, dvs aktiviteter som alla ägnade sig åt men teoretiskt var olagliga. Putin kan, när det passar, fängsla vem som helst eftersom alla bryter mot formella lagar och därmed kan ses som kriminella. Andra utmanare, som för förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov, blockeras genom att de inte får utrymme i medierna som styrs av regimen.
Det som ger Putin legitimitet är alltså institutionaliserad korruption.
Men hur stark är den? Här finns ett litet hopp om förändring framöver. Javlinskij menar att ett samhälle byggt på korruption har en inneboende destruktiv kraft. Allt staten gör blir så mycket dyrare eftersom korruptionen skummar av alla investeringar. Dessutom placerar alla rika ryssar sina tillgångar i utlandet eftersom det inte finns någon ekonomisk utveckling i Ryssland, just på grund av korruptionen.
Det betyder att det nuvarande ryska systemet kan gå samma öde till mötes som det sovjetiska, dvs ekonomisk kollaps:
Utvecklingslogiken hos det provinsiella auktoritära systemet leder till en ökad klyfta till den globala politiken, till självisolering och implosion.
Men regimen försvarar sig genom att gå från auktoritär regim till totalitär genom att skaffa sig en ideologi:
Mot slutet av 00-talet var det uppenbart att det inte längre var möjligt att märkbart öka den ryska allmänhetens inkomster. Då intensifierades sökandet efter en ny ideologisk plattform[:] en nationalism som innebär att regimen är oskiljbar från folket och folket från regimen samt med betoning på . . . stormaktsambitioner och främlingsfientlighet.
Hur en konfrontation mellan ekonomisk tillbakagång som undergräver Putins legitimitet och den nya ideologiska offensiven från regimens sida i syfte att hålla folket på mattan, kommer att falla ut är något som framtiden får utvisa.
*
Se artikelserien i SvD: 1) Ryssland har blivit auktoritärt i periferin, 2) Det fanns en chans att ändra system, 3) Värsta exemplen på totalitära system, 4) Efter Ukraina väntar andra sovjetrepubliker.
*
Mer i bloggen om Ryssland: Stalins general, (29/6), Kreml – 800 år av maktkamp (2/7), När S rapporterade till KGB (9/7), Ryssar föredrar hårda tag (13/7).