Det ovissa valet i Storbritannien kan mycket väl bli en seger för premiärminister David Camerons konservativa parti. Medierapporteringen tycks glömma bort att enmansvalkretsar innebär att små procentuella förändringar i de stora partiernas väljarstöd kan få mycket stort utslag i mandat.
Om exempelvis en liten men tydlig andel av de väljare som till opinionsinstituten sagt sig tänka rösta på Ukip (si sådär 13 procent) nu på valdagen kommer fram till att en röst på Ukip är bortkastad, då kan konservativa partiet få de röster som behövs för att vinna mandat. Inte bara från Ukip, men också från att förlora det till Labour.
Med enmansvalkretsar vinner den som får flest röster i valkretsen. Om Konservativa vinner tillbaka väljare från Ukip kan de bli största parti i valkretsen istället för Ukip eller Labour — som exemplet här, valkretsen South Thanet på synöstspetsen i Kent, där man ser ut att behålla ställningen som största parti även om Ukip ökar rejält (lila).
På samma sätt kan Labour undgå att förlora stort i Skottland, om bara några procent av väljarna återvänder blir det inte någon storseger för skottska nationalisterna i SNP.
Enligt opinionsmätningarna tyder allt på att hela det politiska landskapet ritas om i Storbritannien ikväll. Men jag känner britterna som vardagligt konservativa, att man inte ändrar på saker och ting i ett nafs. Jag skulle inte bli förvånad om folk har tagit ut sin frustration i opinionsmätningarna men på valdagen inte är lika “revolutionära”. Nu är det iochförsig nationalism som utmanar, både i Skottland och annorstädes, men jag tror det inte förrän jag ser det i den faktiska röstsammanräkningen ikväll.