Parlamentsvalet den 7 maj blir historiskt hur det än går. Om något av de två partier som fullständigt dominerat brittisk politik i hundra år lyckas vinna valet är det en sensation. Mer troligt är att ingen får majoritet, trots att valsystemet syftar till att ge ett tydligt regeringsunderlag.
Om de konservativa blir störst är det mest troliga att nuvarande tvåpartiregering med David Cameron sitter kvar. Det betyder också att Storbritannien kommer att hålla folkomröstning om EU-medlemskapet 2017. Många i medierna hoppas att Liberaldemokraterna ska byta sida och samverka med Labour. Men det skulle göra att de, utöver att vara minsta part också kommer att framstå som de “elaka” som inte vill öka bidragen lika mycket som Labour. I samarbetet med Tory spelar LibDem motsatt roll, de är de “goda” som bromsar besparingar och reformer.
Om Labour och skottska nationalister i SNP får majoritet kan en omaka konstellation till vänsterregering uppstå. Då kommer ännu en folkomröstning om Skottlands självständighet att hållas.
Båda folkomröstningarna handlar om britternas självbild. Är de en union, om än med imperiet bara som ett historiskt minne? Eller är de engelsmän, skottar och walesare utan starkare band sinsemellan än med andra nationaliteter?
På ett betydligt fredligare och civiliserat sätt är det samma sorts frågor som man tycks ställa sig i Mellanöstern, även om man där skär halsen av varandra istället för att diskutera med argument.
Globaliseringen tycks lösa upp våra identiteter kopplade till de stater som skapats och varit självklara i minst 70 år. Men det tycks inte alls vara detsamma som en upplösning av nationella identiteter. Snarare tvärtom, om man ser till det brittiska exempelet. Skottarna ser sig som en nation, vid sidan av den engelska. Och inte alls en del av den brittiska unionen.
Att diskutera nation är ju explosivt. I medierna omtolkas sådant omedelbart till vulgärt utslag av rasism och främlingsfientlighet. Men det skottska exemplet visar att nationell identitet inte alls handlar om att ta avstånd från andra, utan om en vilja att bevara det egna och unika särdragen. Utan att se ner på eller svartmåla någon annans.
Engelsmän ställer den högst rimliga frågan varför skottar ska ha makt i parlamentet i London, om engelsmän inte får vara med och bestämma över Skottland.
Här uppstår en mängd nya frågeställningar som inte passar in i de konfliktlinjer som förut varit dominerande.
Vi har samma sorts identitetskris i Sverige, inte om att Norrland och Skåne skulle vilja bryta sig ur, men snarare en osäkerhet om vad det svenska är. Ja, många menar ju att vi inte finns eftersom de anser att det inte finns något specifikt svenskt. Att tala om det svenska är att vara rasist och per automatik vilja svärta ner allt som inte är svenskt. Men så är det naturligtvis inte. Rädslan, ja skräcken, att nudda vid tanken att något svenskt finns, behöver bearbetas.
Kanske kan den skottska diskussionen vara till hjälp för att sätta frågorna i ett annat sammanhang än där extremvänstern vill placera dem (i rasistburen). Om skottar kan diskutera sin särart utan att för den skull hänge sig åt utfall mot andra, borde väl vi kunna i vårt land.
Jag tror nämligen det ligger ett viktigt värde i nationalkänslan. Nämligen: samhörighet, gemenskap.
Nationell identitet ger det sammanhang som gör att vi anser oss vara del av ett större samhälle, och inte isolerade individer på var sin öde ö. När klasstillhörighet, yrkesstolthet, föreningslivsnätverk och andra gemenskaper har lösts upp får, tror jag, den nationella samhörigheten större tyngd.
Den kan naturligtvis utvecklas i en destruktiv riktning, som på 1900-talet, men behöver absolut inte göra det.
Tänk om vi kunde tala om detta i avspända samtal.