President Obamas andra försvarsminister Leon Panetta, som först var hans CIA-chef och tidigare president Bill Clintons stabschef i Vita huset, har publicerat sina memoarer: Worthy Fights.
Invandrarsonen Leon Panetta börjar med att berätta om hur hans far utvandrade från Italien 1921 med 25 dollar på fickan. Han jobbade hårt och blev ägare till restaurang i Kalifornien samtidigt som han bildade familj:
Mina föräldrar kom till Amerika eftersom de ville ge sina barn ett bättre liv. Och de gjorde de, men de arbetade hårt för att det skulle hända. Restaurangen var ofta öppen till kl 2 på natten och öppnade till frukost, så de hann knappt sova innan de skulle tillbaka till jobbet … Restaurangen var öppen sex dagar i veckan. Jag och mina bröder hjälpte till, diskade, skalade potatis eller annat som behövde göras …
Jag lockades av idén att ta värvning i försvaret — mina föräldrars tacksamhet till detta land för möjligheterna det gav dem, påverkade mig djupt även om jag aldrig var särskilt politisk som ung man.
Gång på gång återkommer Leon Panetta till den tacksamhet han känner för sitt fosterland. Han agerar aldrig som “andra generationens invandrare”, utan är självklart amerikan. Ingen brytning i språket, fullföljda universitetsstudier, ser självklart Amerikas lagar och moral som sina och hans patriotiska känsla får honom att vilja tjäna sitt land.
Denna vördnad för sitt land står i stark kontrast till hur migranter i Sverige ser på det land som givit dem allt. I dagarna har vi ett fall där flyktingar från Syrien som redan innan de ens fått uppehållstillstånd protesterar mot att Sverige inte ger dem mer, att de tvingas åka buss i 12 timmar och att de placeras ute på landet och inte i en storstad. (Asylsökande ockuperar buss, Asylsökande gav upp bussaktion).
Vad har de att kräva av oss? Ingenting. Det är deras egna landsmän som krigar och förstör deras hemland. Sverige har ingen som helst skyldighet att ge dem någonting. Men ändå är det som att Sverige ska ge dem allt det som de vill ha. Utan minsta tacksamhet för att de får mat och uppehälle bortom kriget i hemlandet.
I förorter med många migranter finns ett hat mot Sverige. Man kastar sten på brandmän, bussar och poliser. Tänder på grannarnas bilar. I Sveriges Radio får migranter rikta sin avsky mot blonda svenskar därför att de inte ger bättre service. Samtidigt lyfter man bidrag varje månad, år ut och år in utan att arbeta. Bidrag som skattebetalarna får finansiera genom sitt dagliga arbete.
Jag känner bara till en enda invandrad person som offentligt framfört sin tacksamhet mot Sverige och alla de möjligheter som vårt land har givit honom på flykt från inbördeskrig: regissören Jasenko Selimovic. Men han blir av andra invandrare (och den svenska kultureliten) hånad för att visa sitt nya land Sverige respekt. Man ska som migrant hata Sverige.
Här tror jag den grundläggande moraliska konflikten finns som är ett avgörande hinder mot integration och fungerande samexistens. Det är denna konflikt som ger Sverigedemokraterna dess stöd i opinionen.
Ändå får vi, i detta land där självcensuren på migrationsområdet är total, inte diskutera den invandrade befolkningens brister och tvivelaktiga agerande som ger bränsle till främlingsfientlighet och motstånd mot att ta emot flest till det land som redan tagit emot flest migranter av alla i västvärlden som andel av befolkningen.
Allt är inte migranternas fel. Den svenska officiella hållningen är underdånig och ursäktande gentemot asylsökande, så som bussincidenten visar. Sverige ber om ursäkt att vi inte behandlar dem som kungar. Istället borde vi ställa tydliga och raka krav på vad vi förväntar oss av dem under deras vistelse i Sverige. De borde lära sig språket, de borde plugga och arbeta. Göra rätt för sig!
Detta krav kan bara riktas om vi i Sverige är stolta över vårt land och anser det vara en ynnest att få komma hit. Om vi själva anser att vårt samhälle är värt något. Det gör vi inte, inte utåt och offentligt. Alla ceremonier och traditioner som manifesterar vår tacksamhet för landet som givit oss frihet och fred har under 1900-talet slopats. Det blir svårt för migranter att visa sin tacksamhet för ett land om det landet själv skäms över sin egen kultur, sina traditioner och sin gemenskap.
Så länge olika grupperingar enbart månar om sina egna rättigheter, men aldrig någonsin reflekterar över att man faktiskt också har skyldigheter, kommer konfliktnivån i Sverige att öka.