Påskhelgen har varit riktigt lyckad, inte minst därför att jag fått chans att läst den bästa svenska biografin på länge: Winston : Churchill och den brittiska världsordningens slut.
Svante Nordin, Lundaprofessor i idéhistoria, har skrivit en biografi exakt så som jag vill ha dem. Många korta och distinkta kapitel som river av det ena händelseförloppet efter det andra. Och som helhet får läsaren nya infallsvinklar på varför världshistorien blev som den blev. Samtidigt läggs pussel som förklarar objektets värderingar, avsikter och insikter om tidens snabbt förändrade förutsättningar.
Det är alltså en bok mer om statsmannen än om människan, mer om Churchills hantering av samtidens nya villkor än om hans privatliv. Somliga recensenter ogillar detta, men för mig sätter det Winston i ett större sammanhang.
Läsaren får en djupare förklaring till varför 1900-talet utvecklades som det gjorde. Att Storbritanniens världsdominans som imperium, inte bara på grund av sin flotta utan också dess ekonomiska styrka, var i avtagande från slutet av 1800-talet visste jag. Men Nordin beskriver också hur de europeiska makterna började ingå allianser efter det att tongivande statsmän som kunde sy ihop kompromisslösningar när någon dispyt hettade till — som tyske kanslern Bismarck och brittiske premiärministern Salisbury — var borta ur bilden.
Överraskande nog med dagens ögon, sökte brittiska regeringen i första hand bygga allians med Tyskland, inte med Frankrike och Ryssland (“ententen”). Nordin skriver om kejsar Vilhelms besök i London i samband med drottning Victorias begravning 1903:
Kejsaren telegraferade till sin utrikesminister och berättade att det nu var slut med örikets “splendid isolation” och att [den tongivande i brittisk utrikespolitik, kolonialminister] Joseph Chamberlain sökte nya vägar: “Storbritannien måste välja mellan trippelalliansen [Tyskland, Österrike-Ungern, Italien] och Frankrike-Ryssland. Han är helt för det förra … Bara om vi inte är villiga, kommer de att vända sig till dubbelalliansen.” /…/
Det var fullkomligt naturligt om Joseph Chamberlain först tänkte på Tyskland som en bundsförvant för Storbritannien. Det auktoritära Ryssland var i själva verket en ideologiskt betydligt mer svårsmält allierad än Tyskland för brittiska liberaler.
Redan här, före år 1910, kunde vi fått ett Europa med tyngdpunkt i England och Tyskland, medan Frankrike och Ryssland marginaliserats. Något som med dagens ögon kunnat vara en dröm. Tänk om Tyskland inte känt sig omringat (av Frankrike, England och Ryssland) och därför agerat mindre aggressivt efter skotten i Sarajevo. Vi hade kanske sluppit första — och därmed också andra — världskriget. Tänk att i EU sluppit den fransk-tyska axeln. Tänk om Ryssland inte råkat illa ut på grund av kriget och sluppit kommunisternas kupp 1917.
Tyskland agerade dock, i Bismarcks frånvaro, så passivt och obegåvat att britterna inledde förhandlingar med först Frankrike och sedan Ryssland:
En trippelentente formades med spetsen riktad mot Tyskland, därtill en som vid krigsutbrottet 1914 skulle komma att hålla samman bättre än tyskarnas trippelallians, där det visade sig att Italien steg av vid krigsutbrottet.
Winston Churchill hade inget inflytande på utrikespolitiken förrän han blev marinminister 1911. Och i början på karriären avvek han inte från partilinjen i storpolitiken. Ja, bortsett då från att han bytte parti 1904, från tories till liberalerna, när tories började förespråka protektionism och tullar i handelspolitiken.
Churchill skulle dock bli den mest framgångsrike i att bygga en hållbar, frihetlig allians till skydd för västerländska värderingar under och efter andra världskriget. Som premiärminister uppvaktade han envist USA. Han var central när Pax Britannica, så småningom, några årtionden och två världskrig senare, efterträddes av Pax Americana.
Än idag är transatlantiska länken helt avgörande för att värna västerlandets idéer om mänskliga rättigheter och frihet. Visserligen försöker president Barack Obama flytta fokus till Stilla havet, men han är för svag för att lyckas. Kommande presidenter i Vita huset blir säkert bättre på att värna Churchills arv.
Nordin skriver om Churchills tal i Fulton 1946 (där han bl a myntade begreppet järnridå):
Tillsammans skulle USA och Storbritannien framtvinga att FN:s stadga upprätthölls. Erfarenheterna från 1930-talet skulle kunna undvikas. Ju starkare de anglosaxiska makterna blev tillsammans desto mer skulle världen närma sig en verklig rättsordning. Atlantdeklarationen skulle göra för världen vad Magna Charta gjort för England. I Fulton sade Churchill:
— Om det engelsktalande samväldets befolkning lägges till Förenta staternas, med allt vad ett sådant samarbete innebär i luften, på havet, över hela jordklotet och inom vetenskap och industri och i fråga om moralisk styrka, kommer ingen bräcklig och svag maktbalans att erbjuda frestelser för ärelystnad och äventyrlighet. Tvärtom, det skänker en överväldigande visshet om säkerhet.
Vi har efter andra världskriget levt ett betydligt friare och tryggare liv än tidigare. Även kommunismen kom till slut att besegras med Churchills principer för en ny världsordning. Han var naturligtvis inte ensam, som 1940, men han har mer än någon annan format det tänkande som givit möjlighet att skapa det högsta välstånd mänskligheten någonsin skådat.
Se mer: recension i Axess, SvD, Corren, NT, DN, Sydsvenskan, föreläsning på Lunds universitet (YouTube), intervju i Axess TV.