Med tanke på vår tids utslätade, idélösa och kortsynta samhällsdebatt är det en befrielse att påminnas om att det funnits spännande och levande principiella debatter om värderingar, och för den delen utifrån olika temperament och uppfattningar om människans förtjänster och brister.
Burkes kritik mot den franska revolutionen har gjort honom känd som konservatismens fader, men hans konservatism var av det framstegsvänliga slaget. Han tog parti för nordamerikanernas rätt att frigöra sig från regeringen i London, och han agerade kraftfullt mot brittiskt maktmissbruk på Irland och i Indien. Paine trodde därför att han skulle få medhåll från Burke när han jublade över att den gamla franska samhällsordningen vältes över ända, men där misstog han sig grundligt, skriver Linder. Burke var reformist, men han hade inget till övers för revolution.
Bägge såg positivt på fri handel och marknadsekonomi. Men även när de var ense i det konkreta var de på kollisionskurs i tanken. Paine gillade kapitalism för att han såg den som en omvälvande kraft för social och politisk förändring. Burke, å sin sida, ville behålla ekonomin så fri som möjligt, eftersom han trodde att statlig inblandning skulle ställa till med en uppslitande oreda.
Paine var en utpräglad rationalist. Han utgick från ett ursprungligt naturtillstånd, där det funnits individer men inget samhälle, och där alla var jämlika. Därifrån hade människor börjat ägna sig åt frivilligt samarbete, och först därefter gjorde politiken och maktutövningen entré. Människan borde därför när som helst kunna kasta av sig dagens politiska tvångströja och återgå till en förpolitisk fas för att konstruera ett nytt system.
Burke förkastade naturtillståndet som meningslösa fantasier. Människan går inte att frikoppla från sina sociala sammanhang, utan måste alltid förstås som ett möte mellan natur och kultur. Förnuftet är centralt men det är hybris att tro att en liten grupp människor kan skapa ett nytt samhälle. Den befintliga ordningen är ingen gnistrande slutprodukt som ska försvaras till varje pris, men utveckling och förbättringar sker ansvarsfullt och är resultatet av organisk växt och prövning över tid.
Linder skriver:
Sentida anhängare har försökt göra socialist av Paine och reaktionär av Burke, men Levin gör anspråk på bägge för den brett definierade liberalismens räkning. Paine står för den progressiva varianten, som över tid transformerats till en sorts statsindividualism som vill befria individen från beroenden [av andra] medan en konservativ, Burkeansk variant ser människans förankring i familj, tradition och lokalsamhälle som nyckeln till hennes frihet.
Ja, det är intressant att anlägga deras tankar på dagens politiska utmaningar. Jag håller med Linder om att Paine har övertag i vår tid, också i Sverige. Stora förändringar som tränger långt in i människors privatliv utformas på statliga skrivbord och genomförs utan hänsyn till verklighetens begränsningar och svårigheter. Respekt för tradition och beprövad erfarenhet står inte högt i kurs dessa dagar.
Om fler intresserade sig för Burke och Paine kanske vi skulle kunna lyfta blicken och se pratet, förslagen och ambitionerna i ett sammanhang som ger dem en mer fullödig inramning av konsekvenser, både kostnader och förtjänster.