I senaste numret av Axess magasin diskuterar statsvetaren Peter Santesson hur galet individualismen har kommit att tolkas i vår tid, Mer självständiga människor. Han återger professor Mark Weiner i dennes senaste bok The Rules of the Clan:
Det var inte individer som skapade stater, utan staten som skapade individen.
Man kan säga att detta är en konservativ utsaga som till viss del strider mot liberal teori av exempelvis Robert Nozick, och därmed ser individualismen i ett annat ljus: staten behövs för att trycka tillbaka klanvälde och för att garantera likhet inför lagen. Endast i den kristna västvärlden har klansamhället helt och fullt ersatts av rättsstaten.
Med staten växte föreställningen om samhällsmedlemmarna som juridiska jämlikar fram. Individen var inte längre underställd klanens kollektiva intresse. I stället för klan och släkt blev kärnfamiljen den centrala enheten i livet. Det var här människan fick ett eget personligt utrymme. Det var här man blev sedd och bekräftad.
Individen vann autonomi från släkten. Och med den följer det personliga ansvaret. Därför fordrar autonomi egendom och försörjning. Försörjningen har dock genom anställningar begränsats, och vi är mindre autonoma än lantbrukare från förra seklet. Därmed har egendom fått ett värde bortom det ekonomiska. Santesson skriver:
Den gör människan självständig och ger stommen till en privat sfär. Man behöver inte be om lov. Man måste inte låta andra sätta ens egna ramar. Egendom ger förutsägbarhet och kontinuitet, också mellan generationer. Genom egendom kan individens oberoende förenas med trygghet. Man kan bättre förutsäga morgondagen när man själv förfogar över de viktigaste parametrarna.
Därför är det farligt när staten växer sig för stark och urholkar både möjligheterna till försörjning och inkräktar på individens rätt till sin egendom. Inte bara den ekonomiska friheten begränsas. Santesson skriver:
Utan resurser till självbestämmande drömmer man livsdrömmar som är beroende av andras gillanden och uppskattning. Då blir det viktigt att ens val ska ”erkännas” och ”bli sedda” av andra. Det som egentligen är privata livsprojekt blir på det viset påfallande offentliga.
När samhällsdebatten blir upphettad är det gång på gång motståndarens autonomi som man riktar in sig på och försöker minska. Var får de sina pengar ifrån? Kan man svälta ut verksamheten? Var är de anställda någonstans? Som i ett krig skjuter man mot fiendens försörjningslinjer. Ibland söks arbetsgivare upp. Se här vad de anställda har skrivit offentligt! Ett av få tillgängliga skydd som den enskilde kan tillgripa är anonymitet. Men ska det verkligen vara tillåtet? I stället för att debattera samhällsfrågor debatterar man vem som borde få sparken.
Ja, jag ser i den allmänna debatten ett begynnande tyranniskt drag som skrämmer mig. De som inte håller sig inom ett allt smalare åsiktsspann utmålas som rasister och vidriga människor som ska hånas och bestraffas.
Det är enligt min mening statsindividualismens effekt, där vi inte längre helgar den privata sfären — vare sig vår egen eller andras. I stället gör allt fler sina egna värderingar till rättesnöre som andra ska följa, med tvång om så krävs.
Detta är en individualism som gått bärsärk i brist på små gemenskaper där man kan bli sedd och diskutera utan att omedelbart ta till statsmakten för att styra andras liv.
Santesson lyfter fram en annan effekt när han konstaterar att Pippi Långströms frigjordhet och självförverkligande är upphöjd till norm — samtidigt som man glömt att för att den ska fungera så ”förblir kappsäcken med guldpengarna” en absolut nödvändighet.
Många trådar här som jag gärna ser att riksdagspartiernas företrädare diskuterar detta valår. Men för värderingar och filosofi finns väl ingen tid…?