Äntligen har en mer seriös analys om förorternas problem börjat föras. Efter Tino Sanandaji (se förra inlägget) har Svenska Dagbladet idag publicerat en intressant “understreckare” av doktoranden Christian Björk vid Konstvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet. Han visar, under rubriken Utsatta förorter har rötter i folkhemmet, hur Socialdemokratin och arkitekterna i symbios eftersträvade segregerade förorter i Stockholm.
Stadsplaneringen med isolerade betongförorter utslängda i bushen var ett “stolt resultat av socialdemokratins politik under 1900-talet.”
Arkitekter och socialdemokrater enades mot en gemensam fiende: 1800-talets kvartersstad där människor ur olika klasser bodde i samma stadsdelar. Man tog avstånd från de sociala stukturer och gemenskapen som integrerade olika samhällsklasser “på ett geografiskt plan”. Det nya och moderna på 1930-talet och framåt var att “socialt differentiera” boendet. Radhus i en förort, villor i en annan och höghus i en tredje.
Statsplaneringen som styrande politiker (S) och arkitekter/tjänstemän ägnade sig åt syftade “uttryckligen om att sortera fram en önskvärd befolkning” för de olika stadsdelarna. När man “planerade för framtiden fanns ingen integrerande ambition”.
Tvärtom skulle samhällsklasserna hållas isär. Det var uppenbarligen en vidrig borgerlig idé att människor med olika bakgrund hade det bäst om man beblandade sig med varandra. Björk skriver:
I sociologiska termer ansågs [gemenskap och samhörighet] bli bättre om invånarna tillhörde samma kategori, samma yrkestillhörigheter och inkomstnivå … Förortsborna skulle helt enkelt trivas bättre om grannarna var av samma slag som de själva … Därför blandades inte olika hustyper huller om buller i en och samma förort.
I sin torra prosa konstaterar Björk: “Effekten blev en segregerad struktur”.
Alltså: de upplopp vi sett i Husby och andra förorter är resultatet av en medveten socialdemokratisk stadsplanering. Att befolkningen i Husby mfl är segregerade är resultatet av “en strategisk och eftersträvad planering”.
Björk ger också sin egen yrkeskår skulden:
Ett stort ansvar för dagens hårt segregerade Stockholm vilar på den arkitektkår som bar fram funktionalismen. Dagens integrationspolitik har ärvt en svår för att inte säga omöjlig uppgift. Hur integreras befolkningen i en förortsstruktur som byggts efter motsatta principer?
En som tidigt såg vartåt det barkade var Thorbjörn Fälldin som i sitt installationstal 1971 riktade fundamental kritik mot byggandet av nya betongförorter:
De unga familjerna har hamnat isolerade i en storstadsförort utan den naturliga kontakten med anförvanter och vänner som ingår i det naturliga livsmönstret i ett samhälle. En tillfällig ekonomisk belägenhet får svåra ekonomiska och sociala konsekvenser. En tandläkarräkning kan göra familjen till socialhjälpstagare.
Det var på denna samhällskritiska grund Centerpartiet under Fälldin blev ett 25-procentsparti. (När kärnkraften kom in i bilden började stödet minska.)
Gemenskapen i ett samhälle stärks naturligtvis när den också sker över så kallade klassgränser. Att dela upp människor efter klass undergräver samanhållning och omöjliggör sociala resor, som exempelvis jag själv gjort. Tanken slår mig nu (stärkt med några glas rödvin), att jag nog valde Fälldins parti 1979 därför att han bättre än Socialdemokratin förstod en arbetargrabbs önskan att vidga horisonterna snarare än att räta in sig i ledet.
Jag tycker det är erbarmligt att vi idag inte har något parti som kan stå upp för de värderingar Fälldin hade, och rikta fundamental borgerlig kritik mot den socialistiska stadsplanering vars medvetna segregation resulterar i krossade drömmar och den omfattande sociala oro vi nu ser i dessa förorter.