Flera har bett mig utveckla förra inlägget med kritik mot partierna och deras oförmåga att ta itu med och ge svar på vår tids samhällsproblem.
Som jag ser det sitter partierna och deras företrädare fast i en förglobal tid då man kunde tala om utopiska mål om exempelvis solidaritet men ändå aldrig avse någon annan än de människor som fanns i det egna landet.
Jag är så gammal att jag kommer ihåg när jag som kassör i Nordiska Centerungdomens förbund skulle skicka några tusen kronor till ett grannland var tvungen att ansöka om tillstånd hos Riksbanken. Fram till mitten av 1980-talet var Sverige ett hermetiskt tillslutet samhälle där omvärlden fanns långt, långt, mycket långt borta. Visst kunde man åka på utlandssemester, men det var ett besök i en exotisk värld som inte hade någonting med livet hemma i Sverige att göra.
När man tänker efter var vi extremt isolerade innanför våra nationsgränser. Betänk, ungdomar, att före mitten av 1990-talet fanns inte internet. Man kunde inte läsa utländska tidningar på nätet och fick göra enorma ansträngningar om man ville ta del av någon annan information än den Statstelevisionen och de stora tidningarnas vänsterjournalister förmedlade om omvärlden.
Jag vill påstå att svensk politik mentalt lever kvar i denna isolerade tidsepok. Man ser Sverige som alltings mitt och värderingar formas endast för att tillämpas i ett Sverige totalt isolerat från alla andra aktörer i världen. Det är därför många inte förstår att deras krav på att alla papperslösa ska få välfärdsstatens alla förmåner utan att betala skatt i praktiken betyder att man vill göra Sverige till hela världens socialkontor. Det är därför de blir så upprörda när man påpekar att vi i detta lilla land inte kan ta hand alla olycksbarn i betydligt mindre utvecklade länder. Det är betydligt effektivare och mer realistiskt att ge stöd för utveckling i alla länder fram till rättvisa i rättsstater med demokratiska styrelseskick.
Upprördheten när man inte självklart säger sig vilja ta emot alla som kommit till Sverige beror på att man tror att Sverige utgör en annan verklighet än resten av världen. Sverige är vår verklighet och utlandet är en annan värld som kan exkluderas när vi diskuterar värderingar och principer. När vi säger ”alla” ska omfattas av ”vår” solidaritet menar vi instinktivt alla som bor i Sverige och vår solidaritet syftar ursprungligen på de som har sitt hem i landet.
Dessa solidariska ambitioner har varit problemfria, eller rättare sagt hanterbara, så länge vi kunde utestänga omvärlden, vilket vi faktiskt kunde fram till mitten av 1980-talet.
Men när ambitioner om ”alla” bibehållits när globalisering inträtt innebär ju det något helt, väsensskilt, annorlunda än när det nationella perspektivet var självklart. Förut var ”alla” sju-åtta miljoner människor i Sverige, nu är ”alla” uppemot sju miljarder människor på jordklotet.
Denna perspektivförskjutning har svensk politik inte tagit in mentalt. Vi har inte vant oss vid att avgränsa moraliska plikter till geografi. Det har inte behövts eftersom geografin i sig satt gränserna. Numer utgör geografin knappast någon gräns. Därför måste vi göra den i politiken istället. Detta har inget av de gamla partierna tagit in. Man fortsätter tala om moral och solidaritet som om Sverige kan uppnå det för ”alla”. Och de som ifrågasätter detta stämplas som rasister, främlingsfientliga och allmänt onda.
Den mentala förvirringen har förvärrats av att marknadsekonomin segrat i takt med den tekniska-kommunikativa globaliseringen. Jag bejakar både tekniken och marknadsekonomin, men jag menar att civilitet är något annat än enbart ekonomi.
Borgerliga politiker har med rätta glatt sig åt marknadsekonomins och frihandelns segertåg över världen. Vi handlar mer av varandra vilket både ger oss i väst billigare produkter och övriga världen högre inkomster och allt mindre fattigdom och svält.
Men att rakt av överföra marknadsliberalism i ekonomin till kultur, medborgarskap och värderingar som solidaritet låter sig inte göras. Centerpartiets prat om införande av månggifte var ett utslag av detta felslut. Många libertarianer gör samma felslut. Det som går i ekonomi och handel går, enligt detta tankesätt, också göra med kultur, traditioner och medborgarskap. Men så är det inte.
Sociologiprofessor Hans Zetterberg har definierat civilitet som ett samhälle som präglas av att marknadsekonomins ideal inte sprids utanför näringslivet, att demokratins ideal inte sprids utanför politiken och att etik, religion och vetenskap får utvecklas på helt egna villkor.
Marknadsekonomins gränsöverskridande kan inte hur som helst överföras på samhällets andra områden. Ändå är det så alla gamla partier (också S, V och MP) ser på invandring och integration. På samma sätt som vi kan importera tekniska prylar tillverkade hundratals mil utanför landet anser dagens politiska debatt att vi kan importera människor därifrån.
Detta är ett fundamentalt felslut. Människors interaktion är något helt annat än att göra tekniska system kompatibla med varandra.
Men varken borgerliga marknadsliberaler eller socialistska samhällsingenjörer har erkänt detta. Alla anser människor vara robotar som kan byta kultur, tradition och sociala koder med varandra hur lätt som helst.
Så länge de nya och främmande är under en viss nivå, och de automatiskt förväntas lära sig att anpassa sig till det nya landets kultur, har migration varit en framgångssaga. Anders Johnson och andra har visat att viktiga delar av svenskt näringsliv har sitt ursprung hos invandrade personer. Men när de når över en viss nivå upphör integrationen och segregation befästs över generationerna. Att det allmänt talas om andra generationens invandrare och tredje generationens invandrare är bevis på att vi har nått den nivå då den naturliga integrationen avstannat.
Att säga detta stämplas idag omedelbart som rasism. Men den som har lite hjärna att tänka med kan konstatera att det är en deskriptiv beskrivning av hur verkligheten ser ut.
Den politik som inte tål sanningar och deskriptiva analyser är dömd att gå under. Just där är vi i Sverige idag.
Om man vill ha en hög nivå invandring kan man naturligtvis underlätta detta. Historien visar att välfärdsstatens bidragssystem är största hindret för integration. De låser in de mest utsatta, däribland nyanlända, i utanförskap. Därför måste de som förespråkar hög invandring samtidigt kräva avveckling av välfärdsstaten (se mer i bloggen).
Om man behåller ett välfärdssystem avsett för det mycket homogena Sverige som fanns på 1950-talet och samtidigt öppnar landet för stor invandring har man skapat grogrund för allt värre segregation och därpå följande motsättningar.
Just det alla gamla partier nu gör. Man bygger en krutdurk som kommer att explodera. Jonas Hassen Khemiri och hans anhängare beskyller alla svenskar för rasism och underblåser därmed segregation och minskad tillit i samhället. De svenskar som tröttnar på att öppna landet för världens alla otacksamma nykomlingar ansluter till Jimmie Åkessons parti.
Tror att fler än jag vill slippa en sådan utveckling. Men andra partier har ingenting att erbjuda. De är tysta som möss. De tar inte debatten på ett intelligent, kompetent och genomtänkt vis.
Vi måste hålla isär frihandel och marknadsekonomi som fungerar bättre ju mer gränslös världen blir, från politik och etik. Politik, byggd på rättsstat och demokrati, kräver att det finns tillit till andra medborgare och att man upplever samhället som en sammanhållen gemenskap som bekräftar en egen trygg identitet. Därför är villkoren för politik andra än för marknadsekonomi.
På etikens och vetenskapens område utmanas upplysningen med respekt för saklighet och positivismens respekt för fakta, till förmån för dogmatiska ideologier som feminismen. Det är upplysningen som givit oss vårt välstånd genom en oerhörd teknisk och vetenskaplig utveckling. Feminismen bryter nu sönder den genom att istället för tankar i huvudet göra huvudsak av vad man har mellan benen. Det är primitiv dårskap som dödar den vetenskapliga kultur som krävs för framsteg. Att borgerliga partier inte förmår att utmana denna dårskap är en skam. Dogmatiska ideologier, vilka idéer de än handlar om, undergräver sammanhållning och slår sönder gemenskaper. Klimathysterin är ett annat exempel på hur dogmatism med kvasivetenskapliga termer tar mer plats i politiken utan att bli utmanad.
I dagens politik finns ingen respekt för det som är förutsättning för civilitet, det vill säga göra skillnad på paradigm som ekonomi, politik, etik och vetenskap. Riksdagen agerar tvärtom för att öka sammanblandningen och därmed föra Sverige bort från det som är civilisation, ner i ett dogmatiskt, hatfyllt, segregerat och primitivt helvete.