Efter att ha lyssnat på delar av domarnas uppläsning av deras domslut (som pågick mellan kl 10 och 17) och läst domen i text (finns här) framstår den som förvånansvärt utförlig och välmotiverad.
Man gav först, med all rätt, en utförlig beskrivning av hur människor dog och skadades svårt i regeringskvarteret och på Utöya. Det är dessa konsekvenser av våldet som är kärnan i målet. Det är de drabbade som ska stå i fokus, inte gärningsmannen. I detta fall, som i alla andra.
När det gäller juridiken ägnades störst kraft åt att analysera vad som avgör om en gärningsman är tillräknelig och ska straffas, eller otillräknelig och därmed inte ansvarig för sina handlingar.
Om detta har det ju blivit en förvirrad debatt mellan olika psykiatriker, som uppenbarligen inte har någon som helst samsyn. Det visar på ovetenskaplighet inom detta fält. Man kommer att tänka på styckningsrättegången i Stockholm då samma sorts “expertis” förhörde en 1 år och 6 månader gammal flicka och gjorde henne till huvudvittne. Experter kan ibland sakna omdöme och sunt förnuft.
Oslo tingsrätt har därför själv gått till botten med vad “tillräknelig” betyder. Man konstaterar att beviskraven för tillräknelighet är lägre än för själva de brottsliga handlingarna. Och detta på goda grunder.
Det är nämligen viktigt att avsiktligt onda handlingar bestraffas.
Vilket klarspråk! När såg vi denna sorts moraliska ställningstagande i en svensk domstol senast?
Tingsrätten säger också i sin dom att straff också innehåller ett soningselement, en möjlighet för den dömde att sona sitt brott. Därför är straff viktigt att utdöma för att öppna en väg tillbaka till samhället. Om beviskrav på tillräknelighet läggs för högt stängs denna väg, eftersom ju en sjuk person inte är ansvarig för sina hanlingar och därför inget har att be om förlåtelse för. Därför är det principiellt tveksamt att frånta lagbrytare deras moraliska och juridiska självbestämmande, vilket en sjukförklaring innebär, slår domstolen fast. Också för brottsoffren är det rättfärdigt att lagbrytare straffas.
Snacka om sprängstoff för svenskt rättsväsende. Här vågar inte domstolar ta moraliska aspekter i sin mun längre. Det är så synd om dem som begått brott, och brottsoffren är de onda som kräver straff.
Man får hoppas att Breivikdomen kan bli förebild för hur man betraktar våldsverkare i framtiden. Även om Breivik begått mer ondska än de flesta, ska vi komma ihåg att de anhöriga vid ett enskilt mord blir lika drabbade som de anhöriga till var och en av dem som dog för Breiviks hand 22 juli 2011.
– – –
Så här lyder den exakta formuleringen i domen som jag ovan uppmärksammat:
Tingretten mener det lavere beviskravet for tilregnelighet har gode grunner for seg. Straff er riktig nok et tilsiktet onde som gir uttrykk for samfunnets sterke bebreidelse av et lovbrudd. En slik bebreidelse forutsetter at lovbryteren har skyldevne. Straffen har imidlertid også et soningselement som gir domfelte en mulighet til « å gjøre opp for seg ». I dette perspektiv er straffen ikke utelukkende et onde, men også en vei tilbake til samfunnet. Dersom beviskravet for tilregnelighet legges for høyt, vil denne veien stenges for mange lovbrytere med reell skyldevne. Det er dessuten prinsipielt betenkelig å frata lovbrytere skyldevne og derved også moralsk og juridisk selvbestemmelse ved en uberettiget sykeliggjøring av deres sinn. Også i forhold til samfunnet og til de som er direkte berørt av et lovbrudd, tilsier hensynet til en rettferdig gjengjeldelse at lovbrytere med reell skyldevne straffes.
(Andra intressanta bloggar om politik, kriminologi, brott, våld, Norge, Breivik, Utöja)