Nyss avslutade socialminister Göran Hägglund (KD) partiledarrundan i Almedalen. Det har varit åtta tal med stor spännvidd i såväl åsikter som framförande.
När det gäller politiska värderingar överglänste siste talaren de övriga. Göran Hägglund angrep innebörden i begreppet “statsindividualism” på filosofisk och idelogisk grund, och kritiserade därmed dem — både till vänster och delar av borgerligheten — som tror mer på staten än människorna:
– Syftet för statsindividualisterna verkar vara att frikoppla människan från mellanmänskliga beroenden. Kvar blir då bara relationen mellan det offentliga och individen. Genom satsning efter satsning, på allt fler områden ska hennes trygghet till slut vara helt och hållet kopplad till de politiskt styrda systemen. Det sägs leda till frihet: när relationen till staten ersätter de mellanmänskliga relationerna och beroendena – då ska människan bli både tryggare och friare. Tryggare kan ingen vara än statens lilla barnaskara.
När det gäller politiskt ledarskap vinner näringsminister Annie Lööf (C). Hon visade integritet och riktade självkritik mot sin egen Allians:
– Det gemensamma projektet har tappat fart. Projektets glöd har falnat. Det är dags för alliansen 2.0.
I klassen retoriskt framförande vinner utbildningsminister Jan Björklund (FP). Han hade genomgående en saklig och tydlig ansats i sitt tal och framförde kontroversiella budskap, som:
– Jag tänkte nu säga något ytterst kontroversiellt, så håll i hatten; Det måste vara större löneskillnader mellan sjuksköterskan med tre, fyra års högskoleutbildning och undersköterskan utan högskoleutbildning, det måste vara större löneskillnader mellan den yrkesskicklige läraren som lyfter sina elever och den lärare som borde ha valt ett annat jobb.
När det gäller mest provocerande, måste priset gå till Jonas Sjöstedt (V). Även om han inte var så aggressiv och arg som i partiledardebatten i våras, var hans budskap frontalangrepp mot alternativ och utveckling av välfärdstjänster genom att förbjuda företag att göra vinst.
Mest förutsägbar var Jimmie Åkesson (SD). Han tar upp frågor som verkligen behöver diskuteras, men det är fortfarande oklart hur långt Sverigedemokraterna vill gå med sin kritik mot dagens integrations- och invandringspolitik. Om man inte vill utvisa alla invandrare, som partiets många kritiker hävdar, borde Åkesson tala om den del av invandringen som han anser har positiva effekter för Sverige.
I klassen mest intetsägande var konkurrensen stenhård. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och oppositionsledaren Stefan Löfven (S) slogs hårt om att vara den som sade minst om politik och framtid. Men de förlorade ändå till språkröret Åsa Romson (MP) vars floskler och daghemston slog alla rekord i plattityder och meningslösheter.
För min del rankade sig Almedalstalarna så här i år:
1. Göran Hägglund
2. Annie Lööf
3. Jan Björklund
4. Jonas Sjöstedt
5. Jimmie Åkesson
6-7. Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven
8. Åsa Romson
(Andra intressanta bloggar om politik, retorik, Almedalen)