Sista dagen på Engelsbergsseminariet fångas jag mest av Hans-Olaf Henkel, tidigare ordföranden för BDI, tyska näringslivets organisation. Han är nu ekonomiprofessor i Mannheim.
Allvarlig, lågmält men med starkt engagemang berättade Henkel att han var i Sverige inför vår EMU-folkomröstning 2003 och talat för ett ja. “Klokt nog” sa han, röstade ni nej. Han har ändrat uppfattning. “Det största misstag jag gjort i mitt yrkesliv”, sa han om sitt stöd för eurons införande.
Det har varit mycket ovanligt att höra tyskar framföra så fundamental kritik mot den europeiska valutan.
Hans-Olaf Henkel var för euron därför att han är en stor europavän. Men nu ser han hur euron splittrar Europa. För några år sedan beundrade grekerna Tyskland, idag hatar man Tyskland.
Försöken att rädda euron tvingar fram en allt hårdare centralisering i Europa vilket kommer att ödelägga det som är Europas styrka: mångfalden. Resultatet blir sämre konkurrenskraft gentemot övriga världen.
Henkel tror inte på att rädda euron med allt större stödpaket och han tror inte på att det räcker med att Grekland lämnar eurozonen. Han förespråkar en “plan C” som innebär att nordliga euroländer bildar en ny valuta och låter övriga stanna i euron. Tyskland, Österrike, Finland och Holland skulle kanske kunna få med sig andra som idag står utanför euron i den nya valutan. Idag står ju Sverige, Danmark och Storbritannien utanför.
Det skulle inte bli ett återupprättande av D-marken, men för den finanspolitik som D-marken stod för.
Jag måste erkänna att detta låter lockande, eftersom det handlar om länder som tar finansiellt och politiskt ansvar på allvar. Det skulle dessutom förskjuta Europas maktcentrum från Frankrike och södra Europa, till Tyskland och norra Europa.
Därmed skulle en hel del av den galenskap som EU idag präglas av kunna tonas ner till förmån för en mer seriös, ansvarstagande och stabil ledning.
Men är det realistiskt? Inte hittills. Jag tror inte europeiska ledare av idag har det mod som Nigel Lawson efterlyste (se tidigare inlägg nedan), det vill säga att de kommer att erkänna euron som ett misslyckande. Först krävs en katastrof.
Den katastrofen kan dock vara nära förestående.
Om Grekland idag väljer en kommunistisk partikoalition som regeringsbildare och de kräver mer lån utan några skyldigheter för Grekland, djupnar krisen dramatiskt. Om det blir uppenbart att skuldsatta länder fortsätter vara totalt ansvarslösa tvingas euron på fall.
Då kan en delning av eurozonen framstå som mer ansvarsfullt än att driva hela euroområdet till sammanbrott.
(Andra bloggar om EU, Europa, finanskris, demokrati, Tyskland, euron, skuldkrisen, i)