Maria Wetterstrand vänder sig i riksdagens partiledardebatt mot socialminister Göran Hägglund och regeringens politik att skärpa reglerna i sjukförsäkringen. Det är fel att tvinga sjuka att prövas mot arbetsmarknaden, menade hon.
Göran Hägglund svarade att Sverige under förra regeringen hade en klart högre nivå på sjukskrivningar och förtidspensioner än alla andra länder. De hamnade utanför samhället.
— Vänd inte människor ryggen. Nu gör vi individuella insatser för var och en så att de ska få rätt stöd för att komma tillbaka, sa Hägglund.
Här speglas en annan viktig ideologisk skillnad mellan Alliansen och de rödgröna: vad är trygghet? Är det att få en slant i bidrag och sedan lämnas därhän (och på det sättet tvätta statistiken över arbetslöshet så som förra regeringen gjorde)?
Eller är det att lyfta fram det friska hos människorna och se hur man kan försörja sig själv utifrån denna kapacitet?
Självklart anser varje borgerligt tänkande individ att det senare är det humana och trygga. Vänstersidan brukar tala illa om fixering vid pengar, men ingen är ju mer fixerade vid pengar och bidrag än vänstern. De anser att solidaritet kan räknas i pengar.
Ju högre bidrag, desto större solidaritet.
Men det leder ju till en vidrig människosyn. Solidaritet är inte pengar. Solidaritet är att bry sig om, att se människor och deras förmågor. Och därmed också ställa krav på dem att de ska använda dessa förmågor och försörja sig själva. Därför att man tror på dem. Därför att vi vet att det finns ingenting som höjder självkänslan så mycket som att veta att man försörjer sig själv. Att man gör rätt för sig.
Allt detta vill vänsterpartierna ta ifrån människorna, för att istället göra dem bidragsberoende. Snacka om att skapa vanmakt istället för trygghet.
(Andra intressanta bloggar om politik, partiledardebatt, Val 2010, Göran Hägglund, rödgröna, Alliansen, regeringen, riksdagen)