Sverige i New York Times

I New York Times har kolumnisten David Brooks skrivit om Sverige, The Limits of Policy. I Svenska Dagbladets ledarblogg sammanfattar Per Gudmundson budskapet, Om Sverige och politikens gränser:

Brooks konstaterar att svenskar som utvandrat till USA har ungefär samma levnadsmönster som svenskar i Sverige, trots att de politiska systemen i respektive land skiljer sig dramatiskt. Hans slutsats är att politik bara kan förändra på marginalen, medan kulturella och sociala mönster betyder mycket mer. Dessvärre, menar han också, förstör dålig politik mer än motsvarande mängd bra politik skapar.
Kontentan blir att politiker bör begränsa sina anspråk till att enbart genomdriva reformer som inte hotar att klippa av sociala och kulturella band mellan människor. Men med tyngdpunkten på att begränsa sina anspråk.
Intressant. Drivet till sin spets blir resonemanget extremt familjefokuserat, nationalistiskt och konservativt. Vilket man inte är van vid att höra. I själva verket är det svårt att föreställa sig en svensk skribent framföra samma budskap utan att omedelbart bli anklagad av exempelvis Expressens skribenter för att vara inskränkt.

Ja, vi ser här en totalitär retorik i svensk debatt. Man stämplar ut allt man inte gillar som ”extremism” för att slippa diskutera i sak. Man går till personangrepp. Det är allt annat än demokratiskt och framför allt är det inte liberalt.
Så nästa gång du hör något tala om extremism så hör du förmodligen en totalitär röst som är ute efter att strypa diskussionen och begränsa yttrandefriheten.
David Brooks skriver:

År 1950 levde svenskar i snitt 2,6 år längre än amerikaner. Under följande femtio år gick Sverige och USA skiljda vägar politiskt. Sverige byggde en stor välfärdsstat men statligt garanterad sjukvård, medan USA inte gjorde det. Resultatet? I stort sett har inga förändringar hänt när det gäller livslängd. Svenskar lever nu i snitt 2,7 år längre.
Stora politiska skillnader. Inga skillnader i utfall.

Vilket uppenbart bevis på att höga skatter och stor statlig makt över medborgarna inte leder till ett socialt bättre resultat. Bara till mindre frihet för svenskarna.
Vi borde utvärdera högskattesamhället mer. Är den ofrihet som höga skatter innebär verkligen värt sitt pris? Kan politiker verkligen fatta godare, klokare, bättre beslut om medborgarna än medborgarna själva?
Uppdatering:
Brooks har helt klart hämtat såväl inspiration som källor ur artikel av Nima Sanandaji och Robert Gidehag i New Geography, Is Sweden a false utopia?
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )