Grekland bara början på ‘välfärdsstatens dödsspiral’

Vänstern har försökt framställa det som att finanskrisen, och säkert också den nya statsskuldskrisen, är en kris för kapitalismen. Men är det inte snarare en kris för välfärdspolitiken? Det menar Washington Post-kolumnisten Robert Samuelson i The welfare state’s death spiral:

Det vi ser i Grekland är välfärdsstatens dödsspiral. Problemet är inte bara Greklands. Det är därför den grekiska krisen skakar om de globala aktiemarknaderna och hotar den ekonomiska återhämtningen.
Nästan varje avancerad nation, inklusive Förenta staterna, står inför samma utveckling. Åldrande befolkning har blivit lovade enorma hälso-och pensionsförmåner, vilka staterna inte fullt har finansierat med skatter. Ansvarsutkrävandet har nått Grekland, men detsamma väntar flertalet välmående samhällen.
Amerikaner ogillar begreppet ”välfärdsstaten” och ersätter det med det intetsägande ordet ”rättigheter”. Ordvalet förändrar inte realiteterna. Nationer kan inte överkonsumera och låna i evighet. Genom att skjuta på svåra beslut om utgifter och skatter har regeringarna manövrerat sig in i en återvändsgränd.
Krisen brukar beskrivas som europeisk men det stämmer inte. […] Även om Grekland inte kan devalvera sin valuta är euron inte problemets kärna. Budgetunderskott och skuldsättning är de verkliga problemen, och dessa härrör från alla de sociala förmåner (a-kassa, sjukförsäkring, äldreomsorg) som tillhandahålls av moderna regeringar.
Välfärdsstater överallt har redan höga budgetunderskott, som förvärras av lågkonjunkturen.
Grekland är knappast ett exceptionellt fall. Budgetunderskottet var 13,6 procent av BNP under 2009, dess statsskuld var 115 procent av BNP. Spaniens budgetunderskott var 11,2 procent och dess statsskuld 56,2 procent av BNP. I Portugal var motsvarande siffror 9,4 procent och 76,8 procent. För USA var de, även om de beräknas något annorlunda, 9,9 procent och 53 procent.
Det är detta som är välfärdsstatens dödsspiral:
Nästan alla de handlingsmöjligheter som regeringar har att ta till med sina budgetar hotar att göra sakernas tillstånd värre genom att fördröja ekonomisk återhämtning eller utlösa en recession.
Genom att låta underskotten växa till en ballong, riskerar de en finansiell kris när investerare en dag – ingen vet när – börjar tvivla på regeringarnas förmåga att betala sina skulder och som i Grekland, vägra att låna ut till annat än ockerränta. Att skära i förmåner och höja skatter försvagar, åtminstone tillfälligt, ekonomin. Perverst nog skulle det göra betalning av kvarvarande förmåner svårare. […]
Om bara några få länder hade dessa problem, skulle de vara lätta att lösa. De drabbade länderna skulle kunna trimma sina budgetar och återhämta tillväxten genom export till mer välskötta länder. Men de flesta i-länder har byggt ut sina välfärdsstater. De skulle kunnat minska riskerna genom att gradvis sänka budgetunderskotten genom att skära i förmånerna och på det sättet skapa förtroende på finansmarknaderna.
Men i praktiken har de inte gjort det. President Obamas sjukvårdsreform ökar tvärtom utgifterna. Vad händer om alla dessa välfärdsstater kastas in i den grekiska situationen? Svaret — en världsomfattande ekonomisk kollaps — visar varför slösaktighet är så riskabel.

Ja, vi kan genom välfärdsstatens korta historia från mitten av 1950-talet se att den inte uppmuntrar ansvarstagande, utan tvärtom har en inbyggd tendens att skjuta problem på kommande generationer.
I Sverige såg vi det tidigt, i samband med den stora pensionsreformen ATP. Systemet byggdes upp på förutsättningen att vi skulle ha 3 procent i årlig tillväxt för all framtid. På denna totalt ansvarslösa prognos lovades gigantiska pensionsförmåner ut av Socialdemokraterna. Man tecknade in barnbarnens välfärd.
Det är exakt vad grekerna har gjort nu. Sverige har undgått en djupare kris eftersom vi förändrade pensionssystemet under regeringen Bildts tid, till en mer ekonomisk hållbar modell.
Också nuvarande Alliansregering har, trots återkommande krav på ”stimulanspaket” från Mona Sahlin, hållit i pengarna och inte panikartat slösat bort dem. Sverige tillhör inte de länder som har de stora budgetunderskott som Samuelson skriver om. Men vi är beroende av handel med länder som har dessa problem. Så vi kommer inte undan välfärdsstatens dödsspiral, om den börjar snurra.
Därför är det så centralt att i-länderna får sina budgetunderskott under kontroll. Ingen vill uppleva alternativet.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , ,, , )