Till DN säger kuratorn på Kalmar konstmuseum Martin Schibli, Konstvärldens stöd lamt och tyst:
– Se vilka som går ut till hans försvar – det är journalister, samhällsdebattörer och politiker. Inte folk i konstvärlden, som påstår sig vara så kommunikativa, och trots att konstnärer alltid talar om att de vill vara angelägna, debattera och spränga gränser. När det väl gäller är de tysta och uteslutande.
Och i Svenska Dagbladet påminner Sanna Rayman om att konst- och medievänstern ryckte ut till stöd för konstfackeleven som vandaliserade en tunnelbanevagn. Det var provokation och stor konst. Men när Lars Vilks har provocerat, då lyser beundran med sin frånvaro:
Vilks [prövar] en verklig gräns för yttrandefriheten, till skillnad från [konstfackstudenten] Nug, som snarare prövade samhällets tålamod. Vilks verk är en tom provokation, sägs det. Jo. Kanske. Men i så fall, vad skiljer honom från Nug? Där Vilks ständigt förklarar, bloggar och idisslar följden av sitt verk, bistod oss Nug kort och gott med rådet att strunta i att tvätta bort grafittin om den nu ”kostar samhället så jävla mycket”. Med tillägget ”stackars bostadsrätt!” Mycket kan det kallas, men fylligt var det inte.
I Fokus skriver Ulrika Knutson en text från en mankhöjd som hästar drömmer om. Hon förkunnar i avmätt ton att islamister knappt finns. Det låter nästan som om dödshoten mot Vilks – eller mordförsöket på Kurt Westergaard – bara är fantasi. Att flera medier försvarat yttrandefriheten och Vilks kallar Knutson med avsmak för att lydigt ”dansa efter Vilks pipa”. Avslutningsvis föreslår hon att Vilks ber om ursäkt – så att vi slipper allt besvär med honom, typ. Detta, alltså, från Publicistklubbens ordförande.
Kulturvänstern försvarar bara sina egna, aldrig andras yttrandefrihet. Så inskränkt är vänstern.
(Andra intressanta bloggar om politik, yttrandefrihet, demokrati, mänskliga rättigheter, frihet, satir, teckningar, Muhammed, Muhammedteckningar, terrorhot, fundamentalism, terrorism, rasism, islamism, islam, kultur, Lars Vilks, media, medier)