Arabvärldens explosiva framtid

Den tidigare mellanösternkorrespondenten för Washington Post, David Ottaway, numera verksam vid tankesmedjan Woodrow Wilson International Center, ger i en lång artikel en övergripande bild av läget i arabvärlden, The Arab Tomorrow.
Han beskriver en region präglad av stagnation och oroligheter, där ofattbar rikedom och hypermodern arkitektur kolliderar med utbredd analfabetism och hatpredikande imamer.
Det är skrattretande hur omogen denna civilisation kan vara. När Egyptens fotbollslandslag i november blev utslaget i VM-kvalifikationen av Algeriet uppstod bråk som resulterade i att regeringarna kallade hem sina respektive ambassadörer. Hur barnslig får man bli?
En oföränderlig och avgörande faktor är att den styrande klassen kunnat hålla sig kvar vid makten i många årtionden. Trots att de inte åstadkommit annat än missnöje, sitter de kvar. Militanta islamister har inte fått dem på fall. Och inte heller kraven på demokrati har förändrat maktbalansen. David Ottaway skriver:

Argumentet att ett frihetligt underskott är kärnan till arabvärldens misslyckande var inte president George W Bush först med. En grupp arabiska akademiker startade 2002 en skriftserie åt FN, The Arab Human Development Reports. ”Vågen av demokrati som reformerade statsskicket i större delen av Latinamerika och östra Asien i slutet av 1980-talet och i början på 1990-talet har knappt nått arabstaterna”, skrev de.
Gruppen har systematiskt analyserat det arabiska misslyckandet att hålla jämna steg med resten av världen i allt från utbildning till rättigheter för kvinnor. 65 procent av vuxna araber, mest kvinnor, har förblivit icke läskunniga, mindre än en procent använder internet. […]
Rapportförfattarna lägger skulden för arabvärldens stagnerande ekonomier, särskilt i icke oljeproducerande länder, på många arabledares fokusering på ”misskrediterade statiska, introverta modeller”.

Den styrande eliten har tillmötesgått kraven på demokratisering med att lätta något på censuren, men samtidigt manipulerat opinionsbildningen och riggat val. Detta för att förhindra fundamentalister från att göra framsteg.

Vad omvärlden nu ser är två skarpa alternativ för framtiden: de högt materialistiska emiratstaterna besatta med visioner av västerländskt liknande modernitet, och en strikt islamism fixerad vid återskapandet av koranens diktat vilka eftersträvas av fundamentalister som al-Qaida. Kampen mellan dessa två alternativ om arabernas hjärtan är intensiv, särskilt bland en sökande, rastlös ungdom.
Lockelsen i de nya, skinande emiratstäderna förblir stark, men det finns en själlöshet hos dessa platser som väcker frågor om deras bestående attraktion. Å andra sidan, muslimsk terrorism som dödar andra muslimer bidrar inte till att öka lockelsen för islamistiska stater.

Artikelförfattaren menar att det finns en medelväg:

Arabvärldens framtid begränsar sig inte till ett val mellan autokratiskt och teokratiskt styre. Som Turkiet och Indonesien visar finns det ingen oöverstiglig motsättning mellan islam och verklig pluralistisk demokrati. Dessa länder var också en gång styrda av diktaturer, och de hade båda att finna en väg att hantera politik och islam.

Han avslutar med att påpeka att ekonomiskt borde arabvärlden ha möjligheter att komma ikapp, men att det politiska läget fortsätter att vara problemetiskt. De styrande eliterna håller islamistiska fundamentalister stången genom repressiva säkerhetstjänster. Detta bådar inte gått för stabiliteten:

I själva verket innehåller den arabiska politiska grytan alla ingredienser för explosioner under de kommande åren.

Till det skulle jag vilja tillägga att ekonomiska tillgångar som olja spelar ingen positiv roll så länge inte politiken utvecklas i frihetlig och demokratisk riktning. Det bevisar ju de senaste 60 åren. Stagnationen fortsätter. Och med den grogrunden för fundamentalism.
Man kan undra om det finns något hopp för den muslimska världen. Är man dömd till evig blodutgjutelse, hatfullhet och primitivt våld?
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )

Rulla till toppen