Kulturelitens svinaktiga sexism

Kultureliten är vänster. Och från det hållet får vi alltid höra att solidaritet, omtanke och godhet är vänster. Men jag har aldrig hört talas om (i vår tid) så grova övergrepp, sådant rått maktutnyttjande och sådan vulgaritet som nu avslöjas av Ekot inom teater- och kulturlivet, Skådespelare trakasseras på jobbet:

Ekots granskning visar att det är nästan var tredje kvinna inom teatern och filmen som har blivit sexuellt trakasserad, när det kommer till kvinnliga skådespelare så är det nästan varannan som drabbats.
Samtidigt är det tyst, bara en av tio berättade för ledningen vad som hänt, bara sex av mer än 300 tog hjälp av facket.
– Scenkonsten styrs av tystnadens kultur, det är också en väldigt hierarkisk värld som försvarar männens rätt mer än kvinnornas. Det är mannens rätt till sitt konstnärskap som är det viktigaste i alla lägen. Det är viktigare än att andra förnedras, säger samma person.

I teaterpjäser brukar det här beteendet alltid tillskrivas borgare, dem som inte är vänster. Tänk om vi nu kunde få ett rejält realistiskt drama där rödskäggen själva visar sitt rätta jag.
Aftonbladet skriver i Skådespelerskor sextrakasseras på jobbet:

Den kvinnliga skådespelerskan satt på en middag med sina kollegor.
– Det var inte meningen att jag skulle höra det, men jag hör ändå att de sinsemellan bestämmer vem av dem som ska ta mig först på natten, säger hon till Ekot.
Och Ekots granskning visar att hon är långt ifrån ensam.

Dagens Nyheter skriver, Trakasserier vanliga inom svensk teater:

Sammanlagt 1.672 medlemmar i Teaterförbundets medlemmar har svarat på Ekots enkät om sexuella trakasserier. Baserat på alla yrkesgrupper, från maskörer, tekniker, till skådisar och regissörer – så svarar var femte att hon eller han har blivit trakasserad.
Nästan varannan som svarade på frågan om vem det var som trakasserade dem sexuellt säger att det var en arbetsledare – som teaterchefen, en regissör eller en producent.

Man kan undra varför feminister kräver kvotering i börsbolagsstyrelser men lämnar kulturfältet fritt för en helt annan attityd.
För mig är det ett tecken på att feminism används av vänstern som ett maktvapen, som man riktar mot sina motståndare. Men inte tillämpar själv. Kanske uttrycket ”sopa rent framför egen dörr” är passande här.
Och jag undrar också om drivkrafterna hos dem som säger sig vara vänster. Är det så att man tror att man blir god bara därför att man talar i termer av att ta från de rika och ge till de fattiga? Och att detta tungotal, dessa besvärjelser, räcker och att man sedan i verkliga livet kan ta värdigheten från sina underställda medarbetare?
Jag tror faktiskt det ligger en hel del i detta. Att vara vänster är ofta ett sätt att visa upp att man är god. Med betoning på ”visa upp”. Vänstermänniskor lever aldrig som de lär. Om Jan Guillou och andra framgångsrika som stoltserar med att vara vänster, nu tycker att omfördelningen ska vara större, varför börjar de inte med att ge bort sin egen förmögenhet?
Svaret är givet: det är andra som ska ge bort förtjänsten av sitt arbete, aldrig dem själva. Det är alltid på andras bekostnad som vänsterfolk är goda.
Det, om något, säger mig de svinaktigheter som nu avslöjas i kultureliten.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , )