I Upsala Nya Tidning tar Håkan Holmberg upp den ansedda tankesmedjan Freedom House, och påpekar att dess första förgrundsgestalter var Eleanor Roosevelt (“som republikaner på högerkanten skulle kalla för kommunist”) och Wendell Wilkie, (“republikansk presidentkandidat 1940, från den nu nästan försvunna progressiva delen av partiet”).
På något sätt tror jag Holmberg vill markera mot George W Bush och neokonservativa. Men det han gör är ju att påpeka att idag är det inte vänstern utan just Bush och neokonservativa som står upp för frihetliga värden. Vänstern har övergivit dem.
Idag har ju amerikansk vänster förenat sig med europeisk vänster i sin förkärlek för allehanda diktaturer, som Castro, Hugo Chavez och tidigare Pol Pot och Mao.
Det tog tio dagar för president Barack Obama att uttala sig när den iranska diktaturen slog ner och dödade demonstranter som protesterade mot ett riggat val i somras. Varför? Jo, Obama ville inleda vänskapliga samtal med Ahmadinejad och ayatollorna i Iran. Då var iranier som krävde demokrati och frihet bara besvärliga för den amerikanska vänstern.
Obama har slutat tala om utökad demokrati och frihet i världen, det som George W Bush hade som ett övergripande mål.
När Håkan Holmberg sedan går in på Freedom House senaste mätning av friheten i världen, (Survey 2010), skriver han i ledaren Diktaturerna slår tillbaka:
Medan 60 länder räknades som fria 1988 hade antalet tio år senare stigit till 88. Siffran i år är densamma. Men friheten har ändå för tredje året i rad trängts tillbaka i viktiga delar av världen, i första hand de tidigare sovjetstaterna (utom de baltiska) och Afrika.
Ett skäl till att demokratiseringen i Asien stannat upp och är på tillbakagång i Afrika är ju att västvärlden inte slutit upp om demokrati och frihet som den allt annat överskuggande målsättningen.
Obama är det tydligaste tecknet på att västvärlden inte längre värnar frihet. När Obama var i Kina senast tog han inte upp kommunistregimens förtryck.
Västvärlden har tystnat.
Så borde det inte få förbli. Vi ska stå upp för mänskliga rättigheter — särskilt i den del av världen där de saknas mest. Och vi borde ta strid med diktaturerna. På alla plan. Inte minst i FN. Det är deras främsta arena, där de hämtar sin legitimitet genom att få agera som jämbördiga med demokratiskt valda ledare.
Men här har socialliberaler och vänster väldigt svårt att sätta ner foten. De vill vara trevliga, också med diktaturernas företrädare. Det spelar ofriheten i händerna.
(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik, utrikespolitik, diplomati, MR, frihet, yttrandefrihet)