Smålandsposten kommenterar SCB:s opinionsmätning som visar att oppositionen har ett övertag, De rödgröna undviker att visa färg:
En del av förklaringen till oppositionspartiernas framgångar står att finna i den borgfred som slutits mellan blocken under EU-ordförandeskapet. Den har avspeglat sig i en mildare inrikespolitisk debatt. Istället för en utkristallisering av tydliga politiska alternativ har oppositionsledarna ägnat sig åt soloräder i enskilda sakfrågor.
Tyvärr ligger det mycket i den analysen. Jag skriver tyvärr, eftersom det är tragiskt att det regeringsalternativ som är mest tyst vinner. Moderaterna har aldrig varit större i mätningarna än när Carl Bildt som partiledare var på Balkan och frånvarande i inrikespolitiken. Likaså var S som störst under denna mandatperiod när partiet saknade partiledare efter att Göran Persson meddelat sin avgång.
Så fort Mona Sahlin efter finanskrisen började tala om vad hon ville göra, blev det genast jämt mellan blocken. Nu under hösten har det åter varit tyst när det gäller att ställa de två regeringsalternativens samlade politik emot varandra. Då vinner oppositionen åter stöd.
Så här borde det inte vara. Att hålla tyst borde inte löna sig. Hur tänker svenska folket?
Om jag själv ska svara, tror jag att man lägger sina egna förhoppningar hos det alternativ som inget säger. Man fyller upp tomrummet med önsketänk. Och då blir ju det alternativet genast mer attraktivt.
Men på valdagen tror jag inga väljare kan göra så. Då har alternativen tvingats visa vad man står. Därför säger SCB inte särskilt mycket alls. Andra mätnngar visar ju att statsminister Reinfeldt har betydligt högre förtroende i folket än utmanaren Sahlin.
(Se mer under ”opinionsmätningar” i högerspalten.)
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Alliansen, regeringen, Rödgröna, opinionsmätningar, SCB)