Under resor får man också tid att läsa lite. Jag har med stor behållning läst ”Med öppet visir” (Ekerlids), vänboken till Janerik Larsson. Den innehåller många korta och intressanta reflektioner.
Första kapitlet står Signhild Arnegård Hansen för. Hon är grundare av företaget Svenska Lantchips och ordförande i Svenskt Näringsliv.
Hon vet vad det innebär att bygga upp ett nytt företag från grunden.
I vänboken ger hon en utmärkt analys av kulturkrocken mellan företagare och politiker. Och förklarar varför politiker — i alla partier — har så svårt att förstå företagsamheten:
En företagares första tanke när han/hon betraktar ”sina” resurser är: Hur får jag dessa resurser att växa? En politikers första tanke när han/hon betraktar ”sina” resurser är: Hur ska jag använda dessa resurser?
För en företagare är tillväxtperspektivet det viktigaste, det är det som är drivkraften och själva nerven i företagandet, medan det för en politiker är fördelningsperspektivet som dominerar.
Det är klart att det hos många politiker finns en medvetenhet om behovet av att ”kakan” blir större, men jag upplever sällan att det är den grundläggande drivkraften. Det fördelningspolitiska perspektivet genomsyrar politiken så starkt att man fastnar i föreställningen att ”kakan” är konstant. En större medvetenhet om att kakan kan växa skulle också skapa en förståelse för att kakan faktiskt också kan minska, vilket är en minst lika viktig insikt.
Många politiska debatter präglas därför ofta av denna utgångspunkt att kakan är konstant, något som för en företagare strider mot själva grundförutsättningen för förändring.
Fördelningsperspektivet är på många sätt ett tacksamt perspektiv för en politiker eftersom det skapar motsättningar mellan olika grupper och människor i samhället och därmed intressekonflikter där politikern kan träda in och framstå som ”räddaren”, den som skall ställa till rätta och ”ta hand om” och på så sätt skapa band till sina väljare.
Detta politiska spel är viktigt att förstå för att kunna följa den politiska argumentationen. Det sägs ofta att för politikern är tillvaron ett nollsummespel, medan det för en företagare handlar om att hitta en win-win-lösning. Jag tycker mig ha märkt den skillnaden i tankesätt, och mött många företagare som utifrån detta blivit frustrerade i kontakter med politiker.
Inställningen ”om vi förbättrar för någon så försämrar vi automatiskt för någon annan” eller ”om jag går framåt betyder det att någon annan måste gå bakåt”, är främmande för företagare.
Marknadsekonomin är inte ett nollsummespel, där den ene tar från den andra.
Grundinställningen för företagaren är snarare ”om vi lyfter oss själva har vi större förmåga att lyfta andra”.
Ja, tänk om fler politiker kunde inse och på allvar respektera denna skillnad. Då skulle företagsamheten inte ses som ett ”särintresse bland andra”, utan som en vital och avgörande förutsättning för att kunna göra allt annat.
Så länge politiken ser kakan som konstant kommer inte företag att få den frihet de behöver för att kunna växa och skapa välstånd i det här landet.
Så enkelt är det.
(Andra intressanta bloggar om politik, företagande, entreprenörskap, företagandets villkor, ekonomi, marknadsekonomi, tillväxt)