Pålsson: vi riksdagsledamöter är statister

Riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson (M) riktar i Svensk Tidskrift förödande kritik mot hur demokratin missbrukas, Den maktlösa makten:

Inte sällan beskrivs Sveriges Riksdag som ett organ skrämt till tystnad, som isolerad ö befolkad av anonyma ledamöter som sysselsätter varandra med att skriva och behandla meningslösa motioner som regelmässigt avslås. Ligger det något i denna kritik? Med sju års erfarenhet av riksdagsarbetet är jag beredd att svara ja på den frågan.

Ja, vi har en partidiktatur i Sverige, där icke folkvalda positioner är betydligt viktigare än folkvalda. Och vi kommer inte att få en fungerande representativ demokrati förrän vi återgår till majoritetsval i enmansvalkretsar. Partiernas makt går inte komma åt inom nuvarande valsystem. 
När jag tagit upp detta förut, har läsare hört av sig och sagt att små valkretsar innebär att många väljare inte kan rösta på den kandidat man tycker är bäst — eftersom man bor i fel valkrets.
Men ju större valkretsarna blir, desto mer av dagens brister kommer att finnas kvar. Antalet politiker som når mediegenomslag kommer alltid att vara begränsad. Och om fler väljare ska kunna rösta på en känd kandidat, innebär det att denne ”drar med sig” en flodvåg av totalt anonyma riksdagsledamöter. Just det som sker idag.
I små enmansvalkretsar kan ingen politiker bli vald genom att gömma sig bakom partiledare eller kända partivänner.
Och det är detta som är demokrati. Ingen ska väljas anonymt! Alla ska granskas av väljarna. Alla riksdagsledamöter ska i nästa val stå till svars inför väljarna.
Bara så kan vi garantera att riksdagsledamöterna inte blir transportkompani. Bara då kommer ledamöterna att ha tillräcklig makt att kunna värna sin integritet. För om de inte gör som de sagt, kommer de inte att bli återvalda. (I dagens system kan de skylla på partiledningen.)
Det måste, i enlighet med det Aristoteles sa i antika Grekland för snart 2400 år sedan: demokrati kräver en relation mellan väljarna och den valde representanten. Väljarna måste känna till vem man röstar på, ha möjlighet att bedöma kandidaterna som personer.
Aristoteles analys är än mer sann nu. Det räcker inte att vara känd i medierna. Riksdagsledamöterna måste vara förankrade i väljarkåren genom valmöten i vardagen, genom samtal på gatan och lokala kampanjer i kvarteren som utgör valkrets. Alla svenskar borde känna ”sin” riksdagsman. Då duger inte massmedierna som informationskanal. Då måste politiken flytta från tidningar, radio och TV till mer personliga möten mellan väljare och kandidaten.
När denna allt annat än annonyma relation mellan riksdagsledamot och väljare är etablerad blir ledamoten på riktigt en förtroendevald — väljarnas förtroendevalde.
Mer i bloggen: Rädda riksdagen från färglösa politiker, Från folkstyre till partistyre, Färre politiker ger bättre politiker, Politiska broilers kartlagda.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )