I Skånska Dagbladet berättar Lars J Eriksson om en obehaglig upplevelse sedan han som belöning för enkätsvar fått gåva att skänka till välgörande ändamål, Mer empati med djur än med barn:
Jag tyckte valet var självklart och kryssade i Rädda barnen. Men på min datorskärm kunde jag se hur alla andra gjort. Bara 8 procent hade satsat sin hundring på Rädda Barnen, 18 procent satsade på att rädda chimpanserna och hela 68 procent på Världsnaturfonden. Kanske säger fördelningen av pengar något om oss människor. I så fall tycker jag det finns anledning att blir skrämd.
Den tanken får jag ofta, när jag i olika insamlingssammanhang ser att engagemanget för hjälpa djur är större än viljan att hjälpa medmänniskor. Förmodligen är det en av de många baksidorna med en välfärdsstat som lovat att ta hand om alla människors problem. Det gör att många tror att man kan strunta i medmänniskorna och ägna sig åt annat.
Välfärdsstaten har avtrubbat och omprogrammerat oss till att inte bry oss om vår nästa. Det är verkligen skrämmande.
(Andra intressanta bloggar om politik, solidaritet, gemenskap, socialpolitik, ideologi, välfärdsstat, välfärdsstaten)