Vilken kandidat kan man lita på i Europavalet?

Tidskriften Neo har i sin blogg inbjudit kandidater i Europaparlamentsvalet att svara på frågan ”Vem är den liberala kandidaten i Europaparlamentsvalet?” Här är några korta citat ur debattserien (plus insändare), till vilka jag ger min kommentar.
Ännu vet vi ju väldigt lite om hur valrörelsen kommer att se ut. Jag hoppas få svar på de tveksamheter som här framgår, och som är fler än inför något val tidigare. Jag är mer osäker än på länge om jag ska rösta alls, och i så fall på vem.
Lena Ek (1:a på C-valsedeln) skriver i Inte Berlusconis Europa:

Regleringarna måste bli färre och individernas egenmakt större … 75 procent av EU:s produktion kommer från servicesektorer. Men de utgör bara 20 procent av handeln. Större rörlighet för tjänster kommer att ge enorma välfärdsvinster. Tidigare har både producenter och konsumenter i Sverige gynnats av nya idéer och effektiviseringar i konkurrensen inom exempelvis bil- och telefonproduktionen. Nu måste sådana innovationer och rationaliseringar också komma människor till godo som köper villor och gynna kommuner som bygger skolor. Ökad tjänstehandel, med fler nymodigheter och större konkurrens, leder till lägre priser på service och gynnar därför också miljön.

Men Lena Ek talar sedan om de överspelade övergångsreglerna, istället för att tala om hur hon ska verka för de liberala ambitioner hon beskriver i artikeln. Enligt Junilistans sammanställning har Lena Ek röstat för mer byråkrati och överstatlighet snarare än för smalare och vassare union. Lena Ek behöver förklara sitt sätt att rösta.
Christofer Fjellner (3:a på M-valsedeln) skriver i Snusförnuft i Europaparlamentet:

Det är oftast politikens förbannelse att den strävar efter att reglera mer. Så är det också med krafter i EU som inte nöjer sig med att förverkliga de fyra friheterna. Det finns snarare en obotlig önskan om att genom regleringar lägga människors liv till rätta. Som om EU-höjdarna allena känner till vägen till lycka. Kampen mot denna europolitiska klåfingrighet är det andra benet på vilket mitt arbete här i Europaparlamentet vilar – kladdande fingrar från Helgeandsholmen har alltid irriterat mig och det blir sannerligen inte bättre för att de kommer från Bryssel.

Fjellner tillhör de borgerliga parlamentariker där skillnaden mellan vad han säger och hur han röstar är som minst, enligt Junilistans sammanställning. Moderaterna redovisar också öppet hur man agerar inför olika omröstningar, vecka för vecka. Det ska man helt klart ha en eloge för.  
Gunnar Hökmark (1:a på M-valsedeln) skriver i Idéer kräver handtag och handlag:

Som företrädare för min grupp när det gäller den ekonomiska återhämtningsplanen bekämpar jag protektionism och statsstöd som snedvrider marknaden och konkurrensen. Den fria handeln handlar om integration och öppenhet men också om välfärd och respekt. Protektionismen ska bekämpas. Statsstödet är en funktion av protektionism. Och med statstöd blir inget bättre men det som är sämre kan leva under en längre tid och konkurrera ut företag, produkter och tjänster som är bättre. Statsstöd gynnar det gamla på bekostnad av det nya.

Gunnar Hökmark är förmodligen den svensk som har störst inflytande i EU-parlamentet, i egenskap av vice ordförande i EPP, det största partiet. När vi träffades i fredags berättade han om de förhandlingar som ständigt pågår i olika frågor och där han lyckats stoppa dåliga och protektionistiska förslag från tyska och franska partivänner i EPP.
Hur ska man väga in detta inflytande på utfallet i verkligheten, jämfört med rakare och tydligare opinionsbildning och röstningsprofil (som exempelvis Fjellner har)? 
Fredrik Malm (3:a på FP-valsedeln) skriver om Energi- och stormaktspolitik i Europa:

Ryssland och Iran har var för sig en tydlig regional agenda och de omsätter inkomsterna till politiskt inflytande. Ett prisfall till följd av minskad efterfrågan i Europa skulle delvis kompenseras av att fattigare länder då har råd att köpa mer. Men en större klimatomställning skulle ändå påverka situationen. Dessutom ökar vårt politiska handlingsutrymme. En fungerande elmarknad, ambitiösa miljömål och insatser som kan hjälpa staterna i östeuropa att frigöra sig från beroendet av Ryssland är viktiga frågor för EU.

Jag gillar att Malm tar upp de storpolitiska maktfrågorna. Europa är en del av världen, även om det ibland inte verkar så i debatten. EU måste säkerhetspolitiskt förhålla sig till Ryssland, Iran och andra auktoritära regimer. Men frågan är om inte de interna maktfrågorna — mellan centralism och federalism — först måste lösas, innan utblickarna kan ske med tyngd. Och i dem har folkpartister en tendens att stå för centralism. Var står Malm, som inte suttit i parlamentet?
Åsa Sundh (3:a på Junilistans valsedel) skriver i Helsingborgs Dagblad, Rött och blått bakom slösaktig EU-budget:

Vi vill verka för att EU endast arbetar med ett fåtal frågor, främst gränsöverskridande miljöproblem och utveckling av den inre marknaden. Junilistan är ledande i kampen mot fusk och bedrägerier i EU-systemet och för utkrävande av ansvar. Vi vill halvera EU-avgiften.

Spontant gillar jag rakheten i detta citerade stycke. Junilistan har också genom sina sammanställningar över hur svenska Europaparlamentariker faktiskt har röstat, gjort viktiga insater för oss vilsna väljare.
Under våren hoppas jag massmedierna tar sitt ansvar och systemetiskt granska vad parlamentarikerna gjort och hur de röstat där borta i de avlägsna glas- och betongpalatsen i Bryssel och Strasbourg. Hittills finns bara Junilistans sammanställningar, som ju är partsinlagor. En så komplicerad materia som EU-parlamentets voteringar behöver granskas av många och med olika ingångar.
Om valet den 7 juni ska bli rättvist behöver valmanskåren bättre underlag än den fått i tidigare europaval. Jag hoppas vi får det denna gång.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )