Det blev mer om beslutsfattarnas pudlar om bonusar i medierna än om principerna för bonusar i SVT-Debatt ikväll. Och Stig-Björn Ljunggren höll låda om skampåle och behovet av att ha några att skylla på i kristider, så det stod härliga till. Jag kände att jag inte hade så mycket att lägga till.
Angående pudlarna, alltså att de som fattat besluten sedan inte står för dem, håller jag med om att det är hyckleri att göra avbön när, som en göteborgare i publiken sa, “medierna kommer på dom med fingrarna i syltburken”.
Där framförde han en ytterligare förklaring till ilskan som jag inte tänkt på tidigare: eftersom varken Wanja Lundby-Wedin i AMF, Wallenberg i SEB och andra ansvariga står upp för sina beslut så är det inte svårt att förstå att många uppfattas bonussystemen som fuffens, bedrägeri eller som någon sa, stöld.
Om de lämnar tillbaka pengarna när de blir ertappade, och ber om ursäkt, då måste ju bonusarna betalts ut på närmast kriminella villkor. Eller hur?
Läsare skriver att jag inte ska försvara storfinansen, eftersom också aktieägare är förbannade. Nej, det har inte varit min avsikt. Min ståndpunkt har hela tiden varit att avtal är avtal. Lönesättning ska inte avgöras av vad folk tycker på gatan. Någon jävla ordning måste det väl vara också om ingångna löneavtal.
Jag hoppas detta snart blåser över, och att både Wanja och Wallenbergarna ser till att skriva avtal som de står upp för, även när de ifrågasätts i samhällsdebatten.
(Andra om politik, debatt, SVT, Janne Josefsson, klyftor, bonusar, ekonomi, i)