Ett sätt att mäta styrkan i det nya regeringsalternativet genom organiserat samarbete mellan s-v-mp, är att lyssna till interna röster. På den borgerliga sidan var det ju partiledningarna som i årtionden hade svårt att tåla varandra (minns sure Bengt Westerberg och velige Olof Johansson), medan partiaktivisterna var vana att samarbeta i nämnder och styrelser på alla nivåer. När väl partiledningarna förstod att man måste samverka, blev Alliansen en omedelbar succé.
Men jag har en känsla av att det är annorlunda bland aktivisterna i vänsterpartierna. Väcker det rödgröna samgåendet entusiasm eller ilska i de egna leden?
Göteborgs-Posten pekar på Rödgröna konflikter:
Till de mest uttalade kritikerna hör förre partisekreteraren Lars Stjernkvist (s), som i en krönika i Skånska Dagbladet betecknar tanken på en rödgrön trepartiregering som ett “omöjligt projekt”. Skälet till Stjernkvists skepsis har framför allt varit att han inte tror på vänsterpartiets omvändelse i de frågor som vållat den tidigare splittringen på den rödgröna sidan.
Stjernkvist får på den punkten stöd av en av vänsterpartiets egna, riksdagsmannen Kalle Larsson, som också sitter i partistyrelsen. I en artikel i tidningen Flamman avslöjar Larsson att han röstade nej till det rödgröna samarbetet. Skälet var att han tyckte att vänsterpartiet fått ge sig för en rad krav partiet tidigare avvisat, utan att få något sakpolitiskt i utbyte.
Från miljöpartistisk horisont uttrycker det tidigare språkröret Birger Schlaug missnöje med att hans gamla parti så ensidigt bundit upp sig till socialdemokraterna. Det skulle behöva bildas ett helt nytt och oavhängigt parti, hävdar Schlaug i en artikel i gårdagens Svenska Dagbladet.
Om dessa tre röster har någorlunda stöd bland andra inom partierna, kommer det rödgröna samarbetet att få en svår väg fram till nästa val.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, SAP, rödgrönt samarbete, de rödgröna, vänsterpartiet, miljöpartiet)