Nu börjar Bush att omvärderas

I och med valet av ny president har George W Bushs presidentskap tagit ett halvt steg in i historien. Och omedelbart har han börjat omvärderas. Den ständigt kritiserade och häcklade makthavaren framstår i ett annat ljus när man börjar se honom som en del av historien, inte en del av det dagliga politiska käbblet.
Så fort denna förvandling påbörjats framstår George W Bush som mer av en aktiv, seriös och storslagen politisk ledare i en svår tid. International Herald Tribune låter några författare komma till tals i What I will miss about President Bush, och Robert Draper, bakom biografin ”Dead Certain”, skriver:

Under mina intervjuer med nuvarande och tidigare medarbetare till Bush har de alla givit samma vittnesmål … De älskar helt enkelt ”the guy”. De gillar att han behandlar städare med samma vänlighet som en utländsk statschef; att han gärna ringer medarbetare även på lägre nivå och gratulerar till giftermål; att han aldrig pekar finger, hyser agg, snäser av, förlöjligar någon eller skryter.
Framför allt älskar hans medarbetare att de aldrig behöver oroa sig för vilken George W Bush som kommer till Ovala rummet. Det passar sig väl att han arbetar vid ett skrivbord byggt av delar från det brittiska krigsfartyget HMS Resolute – klara mål är den goda sidan av hans ibland envisa tvärsäkerhet …
När jag frågade honom om han inte kände sig det minsta förrådd av förre försvarsministern Donald Rumsfelts misstag i Irakkriget, vägrade Bush att skuldbelägga någon annan. ”Nej”, sa han. ”Du måste förstå, varje beslut har varit mitt.” Under min avslutande intervju med honom berättade han att han håller inne med eget tvivel och oro inför medarbetarna eftersom ”jag vill inte lägga den bördan på dom”…
Bush har fått betala ett högt pris för sin anständighet. I syfte att gjuta mod i räddningstjänstens chef efter orkanen Katrina, levererade han förmodligen den mest skadliga repliken under hans presidentskap: ”Brownie, du gör ett förbaskat bra jobb”.

Ja, det var denna replik som gjorde att medierna kunde lägga skulden på presidenten, även om han inte hade någon konstitutionell rätt att ens lägga sig i hur delstaterna organiserade räddningsarbetet. Makten låg och ligger hos guvernörerna. Men när presidenten givit sitt beröm, till någon som sedan så kapitalt visat sig misslyckas, då smetade presidenten själv ner sig i en fråga han inte hade med att göra.
I International Herald Tribune skriver Vita husets förre pressekreterare Ari Fleischer:

Jag saknar Bushs moraliska klarsyn. Presidentens kritiker hatar hans villighet att tala i termer av rätt eller fel, och medierna brukade attackera mig med det, men historien visar hur rätt han haft. Kort efter 11 september gav presidenten ett tal där han talade om striden mellan godhet och ondska, och att det goda kommer att vinna. Efteråt sa jag till honom att han förenklat för mycket, eftersom det finns många nyanser av grått i detta krig. Jag sa att det finns nyanser.
Bush tittade på mig och sa: ”Om detta inte är gott mot ont, vad skulle då vara det?”

Ja, många, framförallt intellektuella, vill inte erkänna att det finns goda krafter och genuint onda krafter. Man vill inte se diktaturer som rakt igenom vidriga, och man vill inte se frihet och demokrati som godhetens förutsättningar. Man vill skapa sig gråskalor. Det är därför så många avskyr George W Bush. Han talar klartext och har moralisk klarsyn. Det är därför jag gillar honom.
I Wall Street Journal skriver Jeffrey Scott Shapiro om att behandlingen av Bush varit skamlig, Treatment of Bush Has Been a Disgrace. Andrew Breitbart skriver i Washington Times, Thanks, President Bush.
I Washington Times finns också en recension som sätter Bushs utrikespolitik i historiskt perspektiv, The Bush Doctrine: An American legacy revealed:

Författaren Lamont Colucci beskriver hur Bush-doktrinen utvecklades och vad den representerar. Han menar att den består av tre komponenter: förebyggande [preemptive and preventive] krig, militär överlägsenhet och införande av demokrati. Författaren menar att Bush-doktrinen utgör en logisk fortsättning av den tradition, innefattande stark presidentmakt, idealism och amerikansk exceptionalism, som har karaktäriserat Amerikas utrikespolitik sedan nationens födelse.

Därmed fullföljer alltså George W Bush en hundraårig tradition — men i en ny tid då hotet varit väldigt annorlunda och därför också ställt helt nya krav på presidentens insatser. Det har Bush begripit, men alltför få i hans samtid.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , ,, , , , , , )