I Foreign Affairs recenserar Christopher Hitchens boken ”Freedom’s Battle: The Origins of Humanitarian Intervention” av Gary Bass som kritiskt analyserar Amerikas utrikespolitiska värderingar. Recensionen har fått den mer laddade rubriken, Just Causes: The Case for Humanitarian Intervention.
Hitchens har ju, likt denna blogg, en positiv inställning till militära invasioner i humanitärt syfte, det som ibland brukar benämnas neokonservatism. Därför är det intressant att ta del av Hitchens uppgörelser med bokens kritik.
Hitchens påminner om att de citat av Amerikas grundlagsfäder som är återhållsamma om vad USA ska göra utomlands, kommer från en tid då USA var ”i en så svag position att man inte kunde spela någon roll alls”. Fram till inbördeskriget behövde USA hjälp från utlandet, bland annat genom blockad av sydstaternas bomullsexport till Europa. Den amerikanska flottan byggdes upp i början på 1800-talet för att skydda amerikansk sjötrafik, så att inte besättningar och passagerare blev tagna som slavar av muslimska statsmakter som Ottomanska riket.
Ett lands styrka och storlek är avgörande för vilken roll det spelar i internationell politik. Och det handlar inte om frivilligt engagemang. En stor stat tvingas engagera sig, eftersom alla andra stater riktar sina blickar mot de starka och förväntar sig att de ska ta tag i olika problem. För att ge perspektiv skriver Hitchens:
Karl Marx och Friedrich Engels beundrade Abraham Lincoln och ansåg att i lika hög grad som Ryssland var källa för bakåtsträvande, reaktionär misstänksamhet, var Amerika möjligheternas, frihetens och jämlikhetens land.
Nu när alla andra exempel på politisk revolution har blivit obsoleta eller förkastade, är frågan om USA faktiskt är ett annorlunda land, en nation vars engagemang och etik också medför en särskild plikt att uppfylla. Ett sätt som jag vill svara på den frågan är att peka på att Förenta Nationerna, FN, inte blivit till om inte USA hade stått värd för dess bildande 1945 … Det råder ingen tvekan om att USA:s inflytande låg bakom presentationen och antagandet av Deklarationen för de mänskliga rättigheterna.
Det är detta moraliska engagemang som USA:s kritiker kallar idealism. De internationella etablissemangen och vänstern vill inte tala om idealism på världsscenen. Prestigefullt är det däremot att kallt och beräknande resonera i realpolitiska och strategiska termer i syfte att uppnå stabilitet. Det betyder att diktatorer är lika välkomna i det internationella spelet som demokratiskt valda ledare. Nation som nation. Ledare som ledare. Alla har ett gemensamt syfte: stabilitet och förutsägbarhet.
Då kan man inte nedlåta sig till sådant som att befria förtryckta människor. Hur skulle det se ut??!! Det skulle rubba stabiliteten. Kommer aldrig på frågan! De förtryckta får inte störa jetset-livet för regeringsföreträdare, diplomater, akademiker och andra som skålar med varandra under kristallkronorna.
Men det är som Hitchens skriver:
Vid varje tillfälle innebär oförmågan att hjälpa ena sidan, att strategiskt liksom moraliskt hjälpa den andra.
Det betyder att passivitet, att inte göra något, är en lika avgörande handling som att ingripa. Detta självklara faktum tror sig europeiska och svenska politiker kunna bortse ifrån. Hela den svenska debatten, inte minst i massmedier som Dagens Nyheter, utgår ifrån att en ickehandling är moralisk neutral. Så är det inte! Genom att förhålla sig passiva i Rwanda tog Sverige ställning för folkmordet på 800.000 människor som hackades ihjäl på några veckor. Genom att vara passiv i Irakkriget, stod Sverige på Saddam Husseins sida. På den sida som ägnade sig åt att fylla massgravar med oliktänkande och höll en befolkning på 25 miljoner i skräck varje dag. Sverige stod på nazisternas sida under andra världskriget, genom att vara ”neutrala”.
Att inte agera är en moralisk handling. Det är något Amerika inte bortser ifrån. Därför vidtar man handlingar. Handlingar som sällan är perfekta, eftersom man möter skrupelfria motståndare.
I Europa älskar vi att kritisera icke perfekta aktioner som USA gör. Men vi ser inte oss själva i ansiktet och erkänner inte att vi i vår passivitet stöder de värsta och vidrigaste krafterna på denna jord. Amerikanerna gör åtminstone något för att skapa en bättre värld. Europa pekar finger och står på den sida som vill göra vår värld sämre, ofriare, brutalare, blodigare, vidrigare.
Självklart kan man inte skapa en perfekt värld bara genom engagemang och vilja. Allt elände går inte utrota på en gång. Och ett land som Sverige kan göra så mycket mindre än USA på världsscenen för att nå ökad frihet och demokrati i världen. Men vi i Sverige kan dra vårt strå till stacken. Vi kan stå på rätt sida! Det är inte för mycket begärt.
Vi kan sluta håna försöken att sprida frihet och demokrati, exempelvis till Irak. Problemen i Irak efter invasionen 2003 berodde i stor utsträckning på att Europa inte använde den ”mjuka makt” som man säger sig vara så mycket bättre på än USA. Europa ville att irakierna skulle lida, för att straffa USA:s fräckhet att befria Irak mot Europas vilja. Europa agerade och agerar i Irakfrågan som de gängmedlemmar som hånfullt står och tittar på när andra sparkar ihjäl en ensam person på gatan.
USA har sin revolutionära idealism kvar. Tack gode Gud för den!
(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik, Bush, Bush, USA, neokonservatism, demokrati, MR, frihet, yttrandefrihet, imperialism, usa-imperialism, humanitär imperialism, neokonservatism, Irak, Vita huset, Europa,
fundamentalism, rasism, islamofobi, internationell solidaritet, internationell politik,utrikespolitik)