I Expressen punkterar Karin Olsson socialdemokraternas sliskiga hyllningar av mördade utrikesminister Anna Lindh, Lindh var ingen ängel:
Men bilden som i dag tecknas av henne är endimensionell. Ljus, skir – och platt – som ett änglabokmärke. ”Amazing Anna” är blott mjuk, feminin och idealistisk. Kanske formar dagens socialdemokrater henne så som de vill att hon var.
I en krönika om arvet efter Lindh undviker till exempel ledarskribenten Åsa Petersen på socialdemokratiska Aftonbladet att prata om de geopolitiska konflikter som utrikesministern engagerade sig i. I stället tar hon upp några citat om miljö, hiv och analfabetism som nycklar till Lindhs gärning. ”Det gäller att skapa fred – inte att leka krig”, sammanfattar Petersen.
Lindh var inte bara en idealist som arbetade med de mjuka värdena. Hon var också en pragmatiker och stridbar realpolitiker, som liksom alla andra begick misstag. Många vänstersocialdemokrater retade sig ofta på ”liberala Lindh”.
Ja, att hon skulle varit den självklare efterträdaren till Göran Persson är en efterhandskonstruktion. Anna Lindh var under EMU-kampanjen, då hon mördades, hårt kritiserad internt. Hon hade pussat Ericsson-chefen Carl-Henric Svanberg på kinden och många till vänster såg EMU som ett kapitalistiskt projekt som i Lindh hade sin främste talesperson.
Själv tycker jag hon var intressant, just därför att hon inte alltid agerade som partipolitiker. Och att hon var trevlig och öppen upplevde jag själv när jag besökte henne i hennes tjänsterum då hon var SSU-ordförande på 1980-talet.
Det blir märkligt när ett parti försöker forma minnet av en politiker genom att projicera dagens behov på henne. Men det är ju inte Anna Lindhs fel. Hon kan inte göra något åt det.
(Andra intressanta bloggar om politik, SAP, Anna Lindh, SSU)