Vad händer nu? Förra veckan kraschade WTO-förhandlingarna om ett globalt frihandelsavtal, kallad Doha-rundan. Der Spiegel analyserar läget i The Fragmented Future of World Trade:
Det totala fiaskot förra veckan kan utgöra slutet på mänsklighetens dröm om en värld utan gränser och tullar. Det är nu oklart om förhandlingarna, som började 2001 i Doha, Qatars huvudstad, överhuvudtaget kommer att fortsätta. En ledande delegat i den tyska delegationen summerade den rådande stämningen som “det är slut”. WTO:s generaldirektör Pascal Lamy var knappast mer optimistisk. “Vi måste låta dammet lägga sig”, sa han. “WTO-medlemmar behöver ta en nykter titt på om och hur de kan plocka upp bitarna.”
Experter befarar att istället för gemensamma regler kommer nu ett förvirrande nät av bilaterala handelsavtal att växa fram — till förfång för konsumenter och de fattigaste länderna i u-världen. . .
Oro för globalieringen har blivit större än hoppen den medför i de industraliserade länderna liksom i de framgångsrika framväxande ekonomierna. WTO:s generalsekreterare refererar till förra veckans kollaps som ett “gemensamt misslyckande”. . .
Priset för detta misslyckande kommer att stå klart under hösten. Kina, USA och representanter för EU har i det tysta förväntat sig att de globala frihandelsförhandlingarna skulle misslyckats — och de dammar nu av plan B. Under kommande månader förväntar sig experter att se en stark ökning av antalet bilaterala förhandlingar syftande till att sätta upp begränsade handelsallianser. . .
Sådana bilaterala avtal är till liten nytta för världsekonomin. Tvärtom skapas handelsprivilegier för vissa som skadar andra. Och byråkratin kommer att öka eftersom de framförhandlade reglerna kommer att blir svåra att överblicka. Exportföretag har länge varit irriterade över den myriad av regleringar, standarder och ramverk som de förväntas följa. . .
Kollapsen för WTO-förhandlingarna betyder ett slut på den vapenvila i handelskrigen som man enades om inför förhandlingarna. Experter förutser att att exempelvis konflikten mellan flygplanstillverkarna Boeing och Airbus kan leda till ett handelskrig mellan USA och Europa.
Ja, nu börjar eländet som protektionism alltid leder till.
Skulden till sammanbrottet har här i bloggen lagt på Kina, Indien och Brasilien — de nyrika. Flera läsare har vänt sig emot det, och menar att den rika världen, EU och USA, kunnat vara generösare. Man kunde ha givit Kina, Indien och Brasilien rätten till sina handelshinder men ändå avskaffat sina egna.
Men återigen måste jag för liberala teoretiker påpeka att frihandel är politik. Man kan inte bara se teoretiskt på vad som verkar logiskt. Förhandlingar och regler skapas inte i ett opinionsmässigt vakuum.
Om EU låtit andra behålla sina tullar, medan EU lovat avskaffa sina, hade den redan starka protektionistiska opinionen i Frankrike förstärkts och motståndet mot frihandel vuxit i Europa. I USA hade de protektionistiska argumenten inom det demokratiska partiet vuxit och tvingat Barack Obama att gå till attack på Bush-administrationen om att man säljer ut amerikanska jobb.
Resultatet av generösare attityd i Doha-rundan från EU och USA hade resulterat i starka protektionism på hemmaplan. I synnerhet som eftergifterna inte varit riktade mot de fattigaste, utan mot de nyrika nationerna. De som redan idag utgör främsta konkurrenter mot just EU och USA.
Det gäller att bevara den frihandelsvänliga opinionen i väst — närmast genom att välja John McCain till amerikansk president. Men framför allt att se till att den nyrika världen, i Kina, Indien och Brasilien, börjar begripa att frihandel är bäst för alla.
(Andra intressanta bloggar om politik, frihandel, WTO, Doha, tullar, ekonomi, företagande, entreprenörskap, företagandets villkor, tillväxt)