Nationalismen är tillbaka, blir den inkluderande eller exkluderande?

Etablissemangs-Sverige har extremt svårt att hantera människors oro och rädsla inför den globaliseringens tid vi nu är inne i. Människor känner sig utlämnade, man är otrygg eftersom ingenting tycks vara beständigt. Allt förändras. Man känner sig inte hemma någonstans. Man är en främling i sin egen vardag.
Denna oro och otrygghet är ett faktum. Frågan är vad man gör åt den. Så länge etablisseangen blundar eller negligerar eller hånar dessa känslostämningar får sverigedemokraterna utrymme att etablera en exkluderande nationalism som bygger på rädsla för det främmande och vars politiska strategi är isolering från omvärlden.
Nerikes Allehanda ger i dagens ledare uttryck för sitt förakt för människor som upplever att man tappat fotfästet i vårt internationella tidevarv, Partiet som vet hur människan egentligen är:

Naiviteten är majestätisk. Sverigedemokraterna satsar inte på ”att anpassa människor efter storslagna utopier” utan i stället vill partiet utforma politiken ”utifrån hur människan är i verkligheten”. Historieskrivningen har däremot föga verklighetskontakt. Den är milt sagt idylliserande och presenterar ett Sverige som aldrig har funnits. Ett Sörgården med lite folkhem i blick och kokkaffe i kopp.
Enkelheten lockar säkert somliga. Den som känner att det mångkultuella samhällets komplexitet, globaliseringen och internationaliseringen bara är för mycket får ett politisk alternativ. Sverigedemokraterna erbjuder en politisk hage med blågul garanti. En monokulturell hägring av blå dunster att stiga in i. Ett val som samtidigt ger etablissemanget en spark på smalbenet.

Detta hatfyllda förakt för allt som upplevs som svenskt, är mumma för sverigedemokraterna! Nerikes Allehanda formligen driver tiotusentals människor i händerna på detta det enda parti som inte skäms över att säga att man är svensk och stolt över sitt land.
Nerikes Allehanda företräder här alla sju riksdagspartierna, alla medier och alla andra etablissemang i en total oförmåga att se vad som bekymrar människorna ute i stugorna (om uttrycket tillåts).
Jag menar att man istället för att blunda för den rotlöshet som människor känner, ska ta den på allvar. Inför folkomröstningen 1994 om EG sa jag i de paneldebatter jag deltog i mot nej-aktivister att jag vill gå med därför att jag tror på Sveriges möjligheter att ta för sig på den internationella arenan. Det är den som inte tror på sig själv som isolerar sig, som avskärmar sig från världen.
Sedan dess har jag varit övertygad om att vi först måste bygga tillit och trygghet här hemma, till Sverige, innan vi kan bli offensiva utåt. Det ihållande motståndet mot internationellt samarbete i EU och Nato beror på att rotlösheten och otryggheten är så stark. Och den blir starkare ju mer etablissemanget förhånar dessa stämningar.
Nationalism behöver inte betyda något negativt. Nationalismen i Sveirge fanns långt innan rasismen som ideologi dök upp i spåren av Charles Darwins vetenskap i slutet på 1800-talet. Innan dess knöts nationalismen till naturen, klimatet och vår miljö. Genom samspelet mellan människor och den karja svenska naturen, de hårda vintrarna, ansågs god karaktär och moral formas.
Riksbibliotikarien Olof von Dalin skrev i sin svenska historia från 1750 att ”En kallare himmel, en ren climat och wäl blandad luft frambringa bättre hälsa, wighet, tapperhet, ädelmod och ährlighet, mindre hämndgirighet”. Nationalismen var en moralisk hållning knuten till svenskt klimat, snarare än blodsband. Det förklarar varför Olaus Magnus på 1500-talet framhöll samerna som något av förebild i sitt etnologiska storverk. Att samerna hade en upphöjd ställning inom svensk nationalism visar att den inte byggde på rasism eller enformig syn på svenskhet.
Under flera århundraden skapade vi i Sverige den starka trygghet som igenkännelse och hemmahörighet ger, genom att vara stolta över den miljö, den natur, den kultur och de villkor vi verkade i. Att känna sig hemma är en enormt viktig pusselbit för att uppnå ett samhälle i harmoni.
Att tolka denna hemmahörighet till etnicitet är ett modernt påfund framdrivet av vetenskapen för drygt etthundra år sedan. Detta rasbiologiska synsätt kom att dominera 1900-talet på ett fruktansvärt sätt.
Därför är det för mig häpnadsväckande när Nerikes Allehanda hånar äldre traditioner i dagens ledare, och talar om klassiska nationalismen som ”Rena 1800-talet”. Man skuldbelägger fel århundrade!
Om vi tvärtom studerade den klassiska nationalismen mer, och lärde oss mer av denna öppna, inkluderande nationalism skulle vi kunna skapa mer av hemmahörighet, av rötter och stolthet i det svenska samhället. Då skulle andra, moderna och exkluderande, varianter av nationalism bli överflödiga.
Men första steget är att partier och medier slutar att reflexmässigt fnysa åt alla önskemål om en begripligare inramning till ett globalare samhälle.
Se mer i mitt inlägg i eftervalsdebatten till EMU-folkomröstningen: Jasidan måste lära av läxan. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )