Europas transatlantiska länk har avsevärt förstärkts

Hur mycket Europa ändrats de senaste åren framgår i amerikanske kolumnisten Anne Applebaums artikel i brittiska Daily Telegraph, Britain will have a chance to lead the way. Hon pekar på att tidigare brittiska premiärministrar har tvingats välja mellan Europa och Amerika, som sin viktigaste partner. Edward Heath valde den förra, Margaret Thatcher och Tony Blair den senare.
Att tvingas välja hade ett högt pris för Storbritannien. Men nu behöver det inte längre vara så:

Faktum är att näste brittiske premiärminister behöver inte längre välja mellan Europa och Amerika. Det beror på att Europa har förändrats. Epoken med Jacques Chirac och Gerhard Schröder, som båda var djupt skeptiska till ”anglosaxisk kapitalism”, är över. De utnyttjade gärna varje tillfälle att exploatera antiamerikanistiska känslor bland sina väljare för egen del.
I dag heter Europas två starkaste ledare Angela Merkel och Nicolas Sarkozy, och de är båda är pro-amerikanska, om än försiktigt, och dessutom genuint intresserade av att göra sina ekonomier mer ”anglosaxiska”.

För en möjlig konservativ premiärminister i London är det heller inte till nackdel att centralismen i Europaprojektet fått sig flera törnar genom de senaste årens folkomröstningar. Applebaum skriver:

Oavsett hur betydelsefullt nej-resultatet i Irland förra veckan är, bleknar det i jämförelse med det franska nejet. När fransmännen röstade mot sina egna diplomater, var det slutet för de största europeiska ambitionerna. Det må ännu finnas vilja att skapa en mer ”strömlinjeformad” europeisk utrikespolitik och alla vill naturligtvis hitta en väg runt irländarna. Men till syvende och sidst har Eurokratin blivit betydligt mer ödmjuk och mindre politiskt ambitiös än den varit.

Alltså, Storbritannien har alla möjligheter att flytta fram sina positioner i Europa, utan att tvingas välja Europa eller Amerika.
Det här är ett intressant perspektiv på vårt Europa, som amerikaner av någon anledning är så mycket skickligare på att sätta ord på än vi som lever mitt i (nåja) smeten. Hon är kanske lite väl optimistisk om eurokratins drivkraft, men hon lyfter de viktiga aspekterna på EU och sjunker inte ner i den trista retorik vi har här hemma.
(Andra intressanta bloggar om , , , ,)