Det är alltid intressant att läsa amerikanska analyser av Europeiska unionen. Det ger ett hälsosamt utifrånperspektiv, därtill från dem som har lång erfarenhet av att leva i en union. Idag skriver säkerhetspolitiske experten Robert Kagan, som är verksam i Bryssel, i Washington Post om Irlands nej till Lissabonfördraget, In Europe, a Slide Toward Irrelevance:
Europeiska unionen fortsätter att vara en mirakulös organisation, och ingen borde döma ut dess möjligheter till utveckling. Men de stora europeiska länderna bevakar svartsjukt sin rätt att forma sin egen utrikespolitik, särskilt när det kommer till att sätta in trupper i farliga operationer.
Det är också en komplicerande faktor, som man medger här [i Bryssel], att Europa saknar starkt ledarskap . . .
Lissabonfördraget skulle lösa några av dessa problem. Det innebar två potentiella ledare för Europa på världsscenen: en president och en utrikesminister. Namn som förekommit för dessa två jobb, från Tony Blair till Sveriges Carl Bildt, har gjort det möjligt att tänka sig ett Europa som spelar en starkare roll i världen, trots alla tvivel.
Kagan menar att Irlands nej är till USA:s nackdel, eftersom USA behöver, för att kunna möta utmaningarna från Kina och Ryssland, allierade demokratier som är så starka som möjligt. Kagan ser en risk att Europa tappar i relevans och blir obetydliga i den nya globala världen.
Kagan menar att Europa kan vara på väg att bli en grekisk tragedi, med oändliga kommentarer men till ingen effekt för dramats utveckling. Och det är kanske så européerna vill ha det, skriver han.
Nej, det är för att förhindra en grekisk tragedi, där eliterna blir incestuösa och maktgalna, som européerna vill tvinga in lite demokratisk luft i Bryssels korridorer.
Kagan skulle aldrig för USA:s del acceptera den konstitutionella röra som Lissabonfördraget innebär, där exempelvis utrikesministern från den verkställande grenen samtidigt är ordförande i utrikesutskottet i den lagstiftande grenen. I Lissabonfördraget finns inga “checks and balances” — ingen maktdelning där väljarna har inflytande över vem som har makten och därför också kan avsätta sittande makthavare och ändra den politiska inriktningen på unionen. Om ett sådant förslag skulle framföras i USA skulle det, med rätta, dömas ut som totalitärt och antidemokratiskt.
(Andra intressanta bloggar om politik, demokrati, EU, EU,Lissabonfördraget)